Två dagar i Christchurch (och sedan hem)

Utflykt till ”the Peninsula” (eller som en i sällskapet uttrycker det: Penis-Ulla) där vi tänkte kolla de gulögda pingvinerna och kanske hälsa på en delfin eller två, var inte så enkelt som man kunde tro. Under natten hade det störtregnat och blåst kraftigt.  I början var det mest mysigt men då täcket började blev vått och liggunderlaget kändes som att det flöt så fick jag gå upp och knacka på husvagnsdörren. Marcus förstod direkt ”det är dags för tält-evakuering, kom in!” och så kröp vi upp till den varma överslafen.

Kartan visade att det skulle ta ungefär tjugo minuter att ta sig ut till halvön utanför staden. Som alltid i det här landet tog det istället två timmar. Vägen slingrade sig och jag mådde otroligt dåligt. I den lilla kuststaden fanns det en fyr, en vild park, världens bästa franska lunchrestaurang och glass. På vägen hem badade jag sista gången i havet, de andra satt kvar i bilen och läste bok. Pingvinerna kostade pengar så vi struntade i dem.

Mina galna (men kära) resekamrater i vild park

När jag körde hem genom de slingriga vägarna var vi så nära en trafikolycka som man kan vara. En galen ford körde om oss i en skymd kurva och fick möte. Som tur var hade den mötande bilen huvudet på skaft och lyckades väja, vi körde ca 30 km/h (vår motor klarar inte mer i uppförsbacke) som jag släppte gasen och så passerade vi varandra i slow motion.

Rasmus pyntade sitt skägg (jag fick trimma det senare, han blev SÅ fin) 

Malin lagade en gourmémiddag av de sista konserverna och vet ni? Resans viktigaste sak hände: JAG VANN HELA DEN STORA MEXICAN TRAIN-TURNERINGEN. Iskallt lurade jag Rasmus och Marcus att gå på varandra och vann sedan i smyg. Ha!

Sista dagen promenerade jag och Rasmus in till Christchurch för att se staden. Den hade skakats av en jordbävning 2012. På kartan stod det ”city center” men när vi kom dit fattades det ett centrum. Det var bara ett stort gapande, folktomt hål omgivet av förorter. Där fanns två caféer (jag är helt allvarlig, två!) och vi fikade på ett av dem. Fler än 200 byggnader förstördes 2012 och staden har långt ifrån hämtat sig.

den raserade kyrkan

Tvättandet och städandet av bilen överlät jag med varma händer till Marcus. Är det något jag lärt mig den här resan så är det att stökighet stör. Jag ska försöka att bara vara stökig hemma hos mig från och med nu. Vi åt finmiddag  med duk och blommor i bilen, packade ihop våra packningar och jag hade hela tiden en obehaglig känsla i magen – jag vill inte hem! Det har varit en underbar semester, alldeles sjuk på sina ställen och nu har tankebanorna växlat ur sina vanliga spår och jag har fått perspektiv på vardagen.

Rasmus på Christchurchs finaste golfbana

Undrar vilket land nästa blogginlägg kommer ifrån. Till dess: nu ligger 37 timmars resa och en saftig jet-lag framför oss och jag önskar mina läsare en trevlig helg. 

En Maoripäls får avsluta resan. Önskar att jag köpte en. 

Regn och Arthurs pass

Vi vaknade i misär. Det spöregnade (ett regn som inte går att jämföra med de tidigare regnen) och takluckan hade varit lite öppen samt att tvätten inte torkat – så vi var bakfulla och ALLT var blött. Malins nikotintuggummin var slut.

Snabbt beslut om att lämna glaciärjävulen (Rasmus skulle hoppat fallskärm men vädret gjorde det omöjligt igen) och köra mot Christchurch. Det sista lilla hoppet killarna hade om att komma till Queenstown dog. Det regnade hårt.

Riktig regnskog (som definieras av växtlighetens densitet och inte dess temperatur, vet vi nu...)

Rutten gick tvärs över ön genom ett högt bergspass och vattnet bara hällde från himmelen. Alternativet hade varit att köra runt berget och i så fall sträckköra två dygn. Starka vindar skakade husbilen och stora lastbilar körde förbi oss hejvilt. Malin gjorde ett riktigt hjältedåd som tog oss igenom passet.

Varning för ras-skyltar överallt. Varför har man sådana, funderade jag och Malin på. Är det för att man ska hinna väja för rasande stenar? 

Vi körde mitt i och under floder

På andra sidan kom solen fram och vi såg Castel Rock där delar av Sagan om Ringen-filmerna spelades in. Det var värt hela körningen och den regniga glaciären! Otroliga kalkstensformationer som man kunde klättra omkring på, hög klar luft, stora örnar som cirkulerade och otroliga bergsmassiv runt hela horisonten.

Visst ser det ut som att vi är inklippta i den fantastiska bakgrunden? Rasmus foto-bombar. 

En (numera klassisk) höftsving som foto-bombas av Mackan. 

Från bilen.. åh. 

Castle Rocks, där har aldrig varit någon bebyggelse utan klipporna är helt naturliga

Om man inte är konspirationsteoretiker ..då är det aliens som byggt hela alltet. 

Rasmus fotograferar nejden.

I Christchurch har vi hittat en riktigt lyxcamping. Här är rent, barnfritt och allt fungerar!

Mot glaciären!

Marcus började körningen, vi andra sov och mådde illa. På en rasplats gjorde Rasmus pannkakor och kaffe, alla var helt utslagna. Jag fortsatte att köra, i sex timmar! Jag mådde så illa att om jag hade bytt hade jag förmodligen kräkts. På en väg med cyklister, starka vindar (vår camper är som att den har segel), vänstertrafik, en motor som är lika stark som en symaskin och en ovan förare så går det inte så fort. Stad efter stad passerades i makligt tempo och vi förvånades över hur man kan bo på så små avlägsna ställen, vad gör de om dagarna?

Vi stannade vid en miserabel regnig campingplats vid en vindpinad strand mitt i ingenstans. Rasmus var arg och tyckte att vi skulle köra vidare, själv så somnade jag utmattad i en soffa och sov i två timmar. Malin och Marcus lagade mat, vi spelade mexican train, det regnade ännu mer. Jag gick till en affär och köpte vin och snacks. Rasmus ville att vi skulle åka vidare klockan åtta på morgonen och följaktligen gå upp klockan sju. Han hade inte släppt idéen att vi skulle till Queenstown (ca 24 h körtid). 

Frukostdags på campingen

Kockan sju ringde klockan, Malin snoosade. Regnet smattrade mot husbilstaket. Tio minuter senare ringer den igen. Malin snoosar. Tio minuter senare ringer den – och en snarkande Rasmus stönar fram ”OKEJ! Vi SKITER i det allihopa! Vi sover!!”. Så det gjorde vi, i tre timmar till.

Härligt va? Här är utsikten från fönstret kl 07.00

Sjösjuk och åksjuk Malin vid rasplats

Efter en ganska härlig frukost med stekta scones och avokado började landskapet att förändras utanför fönstren. Det blev mer och mer grönt, snart körde vi genom tät regnskog. Vid en skogssjö badade jag och Rasmus, och Marcus test-tog potentiella facebookprofilbilder på sig och Malin.

Det var varmt i vattnet. 

Campingplatsen hette Rainforest och låg precis invid Franz Josephs glaciär. Vi och en massa glada backpackerungdomar njöt av att där fanns pool och en riktigt bra restaurang. På eftermiddagen promenerade vi en ”scenic walk” och tittade på ismassorna. Den smälte i snabb takt på grund av klimatförändringar men var trots det imponerade.

Enorm, även om det bara var en liten galciär. 

Eftermiddagen gick i frosseriets tecken med öl och hamburgare på bar, och senare restaurangmat och ännu mer öl på vår campingplats. Jag tvättade en massa tvätt men det var en dålig torktumlare så allt var vått. Under natten kom regnet. 

Att dyka med delfiner (och kräkas)

Världens bästa campingplats! Jag och Rasmus slog upp tältet under ett par rhododendron direkt på stranden och campevanen var nästan ensam (förutom ett nygift par med champagneflaskor och bordsgrill – vi skrattade och pekade och hade rätt kul åt dem).

Det var så fint och fridfullt att vi stannade en dag och hade egentid. Jag gick en lång promenad på stranden, fick ont i fötterna av den sträva sanden, såg en val, dödade sandflugor och målade av Kaikura på avstånd. Rasmus lärde känna Jason och Dobby, två fulla fiskare som var på fiskarsafarisemester och fiskade haj i djuphavsgraven som började 20 meter utanför kusten. Dobby sa att det var 1800 meter djupt, vi fick senare bekräftat att det ”bara” var 1600.  Ingen badade som ni förstår. Rasmus hyrde själv fiskespö men sedan hände det som ingen någonsin får nämna, varför jag inte heller nämner det här. Men det hände, och campingen är nu ett fiskedrag fattigare.

Stranden, utsikten till höger

På stranden säger Rasmus ”titta Sofie, jag har hittat en grön sten som inte ser ut som de andra stenarna”. Den är stor som tre finska pinnar,  vägde kanske 400 g, grön och spräcklig och lite glittrig på sina ställen. Häcklandet när jag försökte ta med mig en snäcka i bilen för några dagar sedan var enormt, så jag ryckte mest på axlarna och svarade ”så fin Rasmus!”. Han la den på en annan sten och vi gick vidare. Bara timmar senare såg vi en stor skylt ”Welcome to Jade-country!” och insikten att vi hade hittat jade för flera tusen kronor …och sedan lämnat kvar den …tog ganska hårt.

Stranden, utsikten till vänster

Under eftermiddagen var de andra i Kaikura och bokade delfininutflykten. Jag köpte en glass. Det var min middagsdag och jag bjöd på pasta och italienskt inspirerad tomatsås, tunt skivade morötter med apelsindressing (apelsin var dagens hemliga ingrediens) och husets vin. Vi åt och fnittrade åt de nygifta (som nog tyvärr var svenska…), eldade pinnar och spelade mexican train.

Klockan fyra började vi snooza och halv fem gick alla upp. Tältet var så bråkigt och jag så trött att Rasmus tog över nedtagandet. Som frukost åt jag en morot och musli med lite yoghurt (varför är detta viktigt? Det ger sig snart). På delfincentret skeppades vi runt som får, vid olika stationer fick vi utrustning, fick se en film, fick säkerhetsinformation och slussades på bussarna till hamnen. Jag var trött och yr och blev åksjuk redan under bussturen.

Båtturen ut var gungande. Jag somnade på min stol och mådde kasst. Vattnet var svinkallt men det kryllade av delfiner! De simmade så nära att man kunde ta på dem (men det fick man inte så det gjorde jag inte). Man skulle skrika på dem genom snorkeln och det kändes fånigt först men helt naturligt efter ett tag. Det var jättesnabba och jag försökte simma med dem och runt dem. Hela upplevelsen var väldigt intensiv. De lever av djur som bor i djuphavsgraven och kommer upp på natten.

Tyvärr var vågorna jättehöga och jag var trött och redan enormt åksjuk. Både moroten och muslin kom upp i omgångar och jag svalde massor av saltvatten. Till slut plockade båten upp mig och sa att jag inte fick simma mer. De andra såg inte heller helt fräscha ut när de kom upp. På tillbakavägen hoppade delfinerna kring båten och slog volter.

Jag har några bilder på delfiner som hoppar, men de är inte så fina, så jag skippar dem.