När vi svettiga och helt
slut kliver av bussarna efter Halong Bay är det i en liten stad som heter
Uongbi. Här bor det några hundratusen och de har ett stort sjukhus som är byggt
med svenska biståndspengar på sjuttiotalet. Det svenska är så inarbetat här att
när lokalbefolkningen ska till sjukhuset (Vietnam Sweden Hospital) så säger de
att de ska resa till Sverige. Alla rockar på sjukhuset ha ett emblem med den
vietnamesiska och svenska flaggan inbroderat och läkarna med höga positioner
har alla varit antingen i Piteå eller i Blekinge på studiebesök. (”I chave’
biiii to Le-King-E!”) De talar mycket roligt. Bokstaven R är utesluten (Vill du
ha ost? blir ”woud yåå liii some chee?”) och ord som ”jaundice” uttalas
”jaa-uuw-un-dish”. ”We have fiftie to sixtie students” blir ”We ha’ phipti to
shishtie ’tudent”. Ska man tala engelska som en inbiten vietnames är det bara
att dölja tandraderna med läpparna, le så mycket man kan samtidigt och skippa
alla hårda konsonanter. Allt som oftast får man lägga på stenansiktet för att
inte skratta, jag har träningsvärk i kindmusklerna.
Precis som i Sydafrika var det uppenbart att man fick skydda sig och sin egendom så gott man kunde.
Ingrid i vårt rum. Vi sände en tacksam tanke till de tidigare gäster som fäst myggnätskrokar och mätt upp snörena så att allt passade perfekt (vilket jag osökt tycker är en mycket svensk grej att göra)
Men det allra konstigaste? Jo det är hur vi bor. Det kom nämligen en stor delegation med svenska läkare i början av åttiotalet för att arbeta i Uongbi. Då byggdes de magnifika ”Swedish Camp”, komplett med reception, pool, tennisplan och igenväxt lekplats. I receptionen tronar ett RIKTIGT fett (men mycket dammigt) kassaskåp från Kristianstad. Byggnaderna ser ut som bruna fjällstugor från sjuttiotalet, köken är elektrolux rakt igenom och porslinet är Gefle Marin. Här luktar mögel och gammalt uthus och hela stället andas det glada åttiotalet. När vi äter i matsalen med gamla trämöbler kan man riktigt känna hur spökena av klämkäcka svenska läkare svävar i lokalen. Jag och Ingrid sover i ett rum med IKEA-sängbottnar, myggnät och bruna skåp. Vår aircon går inte att stänga av så här är 14 grader kallt och luktar fjällstuga/badhusomklädningsrum. Vår stuga har ett badrum med tvättmaskin och när vi startade den första gången hoppade 4 grodor ut. Här bor även en maskfylld valp (som jag dagligen bjuder på metronidazol), två katter och en galen OP-sköterska. Pooler var egentligen förbjudna när Swedish Camp byggdes i kommunismens Vietnam, man motiverade vår pool med att det behövdes en vattenreserv om det skulle börja brinna. Därför finns det, mittemot den lilla poolbaren och palmbladsparasollen, en byggnad som heter ”fire pump”, fast slangen är sedan länge borta. Det är svårt att förmedla känslan av det glada, glömda sjuttiotalet som dröjer sig kvar, och hur det känns som att vi går i svenska läkares fotspår vad än vi gör.
Anja på den gamla tennisplanen.
Jonas yogar. Jag var med en dag och har fortfarande ont på ställen som jag inte visste fanns.
Matsalen där vi åt alla mål. Det var jättegott, fast ris var basen i varje måltid.
en spegel i den gamla receptionen.
Victor vid poolen.
Sjukhuset! Detta monument av välvillig felprioritering i djungelmiljö. Husen är tvåvåningsblock i orange cement utan hissar (!) fast med långa sluttande plan att rulla sängar upp och ned mellan våningarna på. De flesta innergårdar är igenvuxna men på den största har de slagit på stort och planterat en hel djurpark av formklippta buxbomsdjur. Det ska byggas en jättelik ny onkologibyggnad samtidigt som infektionsklinken huserar i lokaler som mycket väl kan ha fungerat som bunkrar under vietnamkriget. På förlossningen ligger 5 kvinnor med värkar, en i full förlossning och en som genomgår kirurgisk abort i samma rum, i konferenslokalen finns det en särskilt anställd för att hälla upp kaffe. Placeringarna har varit väldigt bra och läkarna förklarar vad de gör och varför (om man frågar) men tyvärr är engelskan rätt bristfällig. Det mest spännande jag lärt mig är ”meningitis sign”. Det är ett fullkomligt lysande tecken på hjärnhinneinflammation. Misstänker man detta tillstånd drar man med sig nagel i en trekant runt naveln på patienten. Blir trekanten kvar och långsamt blir rödare och rödare (tills det ser ut som att patienten har ett trekantigt blåmärke) så är det meningit och då ska man behandla! Bra va? Det fungerade på alla fall vi testade, så det ska jag börja göra hemma också (det behöver ju inte utesluta mer avancerad diagnostik). På operation fick jag sy efter ett kejsarsnitt och nu har det börjat gurgla och sjunga i själen efter kirurgisk action igen, jag längtar till OP.
Victor har en nära-dödenupplevelse i rakstolen (observera barberarens naglar)
Det mest traumatiska vi upplevde var på förlossningen. Alla kvinnor var i samma rum mer eller mindre värkarbetandes. De fick turas om med fosterövervakningsapparaterna och betala extra om de skulle bli hjälpta eller igångsatta. Samtidigt i rummet ligger en i förlossning och skriker och en som genomgår en kirurgisk abort (som också gnyr högljutt). Förlossningen vi fick se (vi blev erbjudna att assistera men det är jag väldigt glad att ingen gjorde i efterhand) var en helt vanlig vaginal förlossning. Det mest grundläggande problemet var att ingen hade lärt primagravidan att krysta: hon krystade med uppvinklat bäcken så att barnet trycktes rakt ut mot rektum. De klippte redan innan huvudet var synligt och gjorde ganska våldsamma fundus-tryckningar. Kvinnan hade så ont och låg och skrek och jämrade sig, det var ingen fosterövervakning under förlossningen. När barnet väl kom ut var det jättefint. De frågade om vi ville sy (den mycket djupa) bristningen. Det ville vi inte, utan var så nöjda med att observera. Hela stämningen i rummet var liksom uppgiven och det luktade blod. Jag blir arg av att okunskap gör att kvinnor far så illa, det berör mig djupt. Suturerna som sattes i såret innefattade muskel (kanske), slemhinnor och hud, allt i enstaka suturtag.
Kvinna ska graviditetsundersökas på vårdcentral.
Här nedan är bilder från vår vårdcentralsdag. Det var en liten man i lustig hatt och vit rock som visade oss alla lokaler och vaccinationsschemata, samt läste högt från ett papper om vårdcentralens funktion under en timme. Det var inte så kul, men där fanns många riktigt söta barn. Vi lyckades pricka provinsens barnvaccinationsdag.
Liten ovaccinerad bebbe.
Skrikande bebbe.
Det går till precis som i Sverige med skillnaden att det är mer som ett stort analogt kösystemspussel med lappar hit och dit. Alla tar det med ro och väntar på sin tur.
Nyfiken liten herre (och mamma)
Vårdcentralsgänget.
Vi går hem från vårdcentralen.
Man kan köpa det mesta i Vietnam. Precis bredvid vårdcentralen låg där ett öllager. Där åkte skåpbilar in och ut. Christian och Victor fick ett särskilt ljus i ögonen och investerade direkt. Inte utan problem för vår vietnamesiska studierektor som fick förhandla priset.
Killarna investerade i den billigaste backen öl på jorden.
En av källarna hade vi sexkamp då man bland annat skulle dyka efter saker i poolen och kicka en boll så många gången man kunde. En annan var det poolparty, då öppnade baren och det var stearinljus tända överallt. Den klassiska drinken ”sprit och läsk” i olika kombinationer fick namn som ”trauma-CT”, ”surfaktant”, ”cecerian on the beach” och ”cholera” (i den var det var cola, lite mjölk och vodka).
Uongbi Swedish Bar!
Man kan offerbränna amerikanska låtsasdollars i templena om man vill, men vi hade dem som dekoration.
En eftermiddag besteg vi ett berg för att komma till en pagod. Eller, först var det ju ägglift upp halva vägen, men sedan bestämde sig grupp fyra för att utmana dimman (molnet), trapporna och snålblåsten. När vi började närma oss toppen (och var mitt i ett moln) hördes en låtslina av mystisk österländsk musik och vi gick rakt in i ett byggarbetesläger. Där bar män och kvinnor sandsäckar till en stor sandsäckshög och ur dimman reste sig en gigantiskbyggnadsställning med en guldbuddha inuti. Situationen var minst sagt märklig. Vi fick senare förklarat för oss att de var volontärer som bar sand till bygget för att tjäna karmapoäng, men att kilona de bar räknades in om det mot förmodan skulle vara så att byggnadsföretaget kände sig en smula gudomliga. Uppe på toppen var det en liten träpagod, några hänryckta/gråtande/bedjande vietnameser och två stora högtalare varur den mystiska musiken strömmade.
Man på sandhögsberget.
Kidsen på berget.
Vi har nått toppen! Den vietnamesiska munkmusiken dånar över nejden.
Fantastiska små "urdjur" som jag tror var leksaker. Ångrar att jag inte köpte ett.
