Viet Nam, Ha Long, Tjo Sahn, Mah Poo

Ja, nu blir det åka av. I kön på kastrup får jag ett samtal av Victor "är du inne ännu?" Nej nej nej! Tänker jag, nu är jag försenad och kommer att missa hela resan. Tur att jag inte växlade pengar, och att jag glömde solkrämen. Fast så var det ju inte - det visade sig att resten av diabetesgruppen (victor, christian och ingrid) inte ens gått på tåget ännu och ringde för att höra att jag var vaken. En lång resa med två sömntabletter under bältet senare vaknar jag av att NÅGON i tidigare nämnda grupp häller vatten i mitt öra för att väcka mig när jag sover på en bänk i Thailand (jag blev mycket arg). Vi flyger lite till. I Vietnam finns där en buss som väntar på oss, först går vi in, sedan slängs väskorna in på oss. Alla (eller jag i alla fall) sover på bussen. 

På hotellet möts vi av värdinnan Mary som skriker "SOOOOOOO WELCOME", alla får en fruktdrink och en våtservett i näven, personalen fortsätter att skrika "WEEEELCOMEWEEEEELCOME". Jag bara måste byta kläder. Jag är så varm och svettig att jag först tror det är någon som nuddar vid mig hela tiden men det är stora svettpärlor som väller ned över kroppen. Mitt och Ingrids rum är inte färdigt ännu så jag vill  till en toalett och byta om. Piccolon insisterar på att bära väskan. Han har röd polyesteruniform med liten hatt och går så tätt efter mig att jag kan känna hans tår på mina hälar hela tiden. Väl inne på toan pustar jag ut, torkar svetten ur panna och ser in i spegeln. Han står kvar, som mi röda lilla skugga med jätterygga, inne på toaletten...

Vi beger oss ut på upptäcktsfärd i Hanoi. Först ska vi hitta mat. Många njaaa, mmm, kanske pch nej senare finner vi oss sittandes med en stor nudelsoppa som är full med koriander, korvar som dallrar, friterade köttstycken som studsar som gummibollar, sladdriga nudelpannkakor och sås som luktar kattlort. Till detta varsin stor öl. Christian svettas, Victor närmar sig försiktigt såsen flera gånger men vågar inte riktigt och själv är jag så trött att jag är alldeles fnittrig och hoppig.

Mitt i Hanoi finns det en helig sjö där det ska bo jätteskjöldpaddor  det är ingen so har sett dem på flera  hundra år men det hindrar inte vietnameserna från att spana efter dem på ett intensivt vis dag ut och dag in. Ser man dem är landet räddat och det kommer att gå bra ekonomiskt. Vi spanade en stund, och drack sedan skitstarkt (nästan plågsamt smakrikt) iskaffe. 

Det var gott. En öl kostar 3 kronor. Det mesta smakar inte som det ser ut att göra, och det som man TROR att man vet hur det smakar, ja det smakar något annat. 

Vissa klär mer eller mindre bra i poncho. Victor och Christian var för stora för att få plats i sina men beredde allmäna gapskratt och en god stämning vart de än gick.

Här finns en affär i vartenda hus. Man kan köpa allt. Det är helt sjukt.

Ett tempel för den heliga hästen. "Är det han som heter konficius?" Kulturkonsumenter utan mål och mening.

Vi var även ute på en liten ö. Det kostade 7kr, där fanns ett  tempel och massor med bonsaiträd. Vi kom överens om att detta var dagens höjdpunkt. Där var så lugnt och fridfullt.

Nu är det snart kvällsamling, jag är så trött att jag inte vet vad jag heter. Vi har på airconen på istidskyla och mitt hår har blivit alldeles lockigt av fukten. Det är en utomkroppslig känsla att vara här, allt från de små friterade risbollarna till de toppiga hattarna är konstigt. Trafiken är som en strid ström och när man ska korsa gatan är det bara att bestämma sig, och sedan gå och hoppas att man inte dör.