God morgon! Eller är det eftermiddag, rent av natt? De senaste dygnen har vi gjort tre nattjourer på rad och tiden blir minst sagt vag efter ett tag. Jag skulle ju skriva dagbok över ett typiskt nattpass, det gjorde jag också, men glömde pappret någonstans. När jag lägger huvudet på kudden är allt jag ser "stitch-packs", blodiga sår och röntgenbilder. Från vad jag kommer ihåg från min dagbok (som var under en otroligt lugn natt) så var det 3 gun shot chest/abdo, 3 knivstuckna, 2 utstuckna ögon och 5 benbrott av olika ben under natten. Till och med en klassisk "open book" pelvisfraktur. Under typiska helgnätter har vi ca 15 patienter som behöver "resuss" (traumaundersökas). Här nedan kommer bilder från senaste veckan!
 |
Runt klockan 13 efter jour eller på lunchen går jag till universitetspoolen och simmar. Det är bara ett smolk i bägaren och det är att änderna vägrar flytta på sig! Plötsligt är man i närkontakt med ett argt fjäderfä som bajsar och skriker, det är inte så trevligt.
|
I början smorde jag in hela mig med solkräm varje dag, och var vit som en snö. Sedan, i förrgår, tänkte jag äh va sjutton, så stark kan inte solen vara och gick till poolen utan skydd. Nu trillar hela min rygg av i stora vita flagor och jag ser ut som danska flaggan när jag tar av mig kläderna.
Niki, Phil och jag påväg till Apartheit museeum. Det var ett fantastiskt museeum och dagen vi valde var den nationella människorättsdagen så vi gick in gratis. Jag har inte förstått allt hemskt som har hänt här. Det värsta var att de hade filmer på hur de slog varandra med "sjambok" (piska), sådana skador ser vi mycket av på sjukhuset. Och hur det faktiskt ser ut när någon blir skjuten på riktigt (inte på spelfilm), var chockerande. När man är på traumaakuten stängs världen ute och det fokuseras endast på skadorna, jag tror inte att det varit möjligt att ta in och tänka på allt hemskt som har hänt varje patient.
En känd del av museet.
Konst gjord av urinvånare precis när guldet hittades under Johannesburg och alla vita började strömma till och dominera.
Jag i en 1 x 1 meter cell. Man fick testa att vara instängd och det var inte spännande mer än i 10 sekunder vill jag lova.
Arkitekturen i museet var fin, och passande. När man gick in fick vi gå genom den "vita" ingången och lyxa, om man inte var "vit" fick man gå in genom den "färgade" och se alla de fruktansvärda skyltar som fanns för att stänga de färgade ute.
Kvinnomotstånd! Den delen av utställningen var det som berörde mig mest.
Skyline of Johannesburg! Nu börjar nattskiften.
Första natten skulle Phil och jag åka och köpa en burgare till honom och kaffe till mig och resten av 163. Vi sätter oss i bilen och skriver in McDonalds på GPS:en. GPS-tanten guidar oss ut på motorvägen, längre och längre från sjukhuset. i tänker inte så mycket på det utan hummar med i musiken och snackar. När vi närmar oss McD så är vi plötsligt i en MYCKET skum del av staden. Det ligger skräp överallt, människor vandrar planlöst runt som zombeis och utanför McD står två stora vakter med gevär. Vi bestämmer oss för att inte lämna bilen, inte ens stanna bilen, utan åker fort därifrån. På vägen tillbaka ser vi en skylt "Main road Pretoria". Pretoria är en stad i närheten och ännu farligare än Johannesburg. Hjälp alltså. Det slutar med att vi åker till Wimpys (en urkass hamburgerkedja) vid sjukhuset och köper balskigt kaffe och en saggande hamburgare..
Varje gång det kan tänkas spruta blod (alltså hela tiden) ska man ha ett visir (se bild). Jag är extra glad att jag hade det under mitt senaste thoraxdrän för när jag öppnade bröstkorgen stod blodet som en stråle rakt ut över hela mig och mitt ansikte. Överläkaren skrattade "why are you looking so chocked?" skrek han tvärs över rummet "you knew it was in there!".
Så här ser thorakotomipaketen ut. De innehåller lite vad som helst och ofta måste man öppna många för att få tag på rätt saker.
Jag handlade en patient med ont i fingret, detta är hans röntgenbild. Aj aj! Nu kan jag gipsa i alla fall, han ska opereras snarast.
När man har använt ett stitch pack måste man skölja alla grejerna rena från blod och "sharps" för att skydda personalen som desinficerar och packar dem igen.
Det är ett lugnt nattpass, så vi åker till Nandos och käkar sjukt god kyckling till kvällsmat.
Ja, det är så lugnt att personalen helt enkelt sitter på väntplatserna och berättar historier. Det är inte klokt hur mycket som har hänt på avd 163.
Mina studenter! De hade lite underliga tekniker för sig först (hur man slår knuten mm) så jag sa att jag gör två och så gör ni två och så ser vi vilka som ser bäst ut. Det var möjligen orättvist eftersom det var deras första stygn någonsin men det slutade i alla fall med att de fick ta ut sina och så lärde jag dem hur man (alla andra) gör. Det måste tilläggas att jag var mycket snäll och uppmuntrande hela tiden.
Ja, och samma kväll var det ju Toddypermiär hemma. Jag trodde att jag skulle sakna det men det gjorde jag inte. Toddy har gett mig mycket men nu är jag vidare i livet. Bra att veta.
Bandage med kartong (fast det syns inte så bra på bilden) för det finns inget annat att stötta upp med.
Så grova är nålarna som vi sätter i patienterna. Första gången bara tittade jag på den och tänkte "herrejesus jag kommer att döda patienten enbart med nålen" men nu kan jag smacka in en sådanhär på under 10 sekunder. Fördelen med dem är att man kan ge 1 liter vätska på 2,5 minuter för de har så stor innerdiameter.
Trött tjej sover en timma i gipsrummet.
Detta är blodgasapparaten. Ta artärblodgas var jag ganska bra på hemma också men här tar man dem i femoralis (ljumsken) och det är en helt annan grej. Mina 10 första gick åt skogen men sedan fick jag en lektion som lät såhär "think: Im a fucking surgeon! Put it in more lateral than you think. STAB the leg - see? You got it." och det räckte med lite självkänsla faktiskt.
När det regnar hänger poliserna på 163. Just den här natten hade vi 4 skottskador som alla skjutit varandra. En av dem var polis med en AK47 som han avfyrade inomhus mot en stackars kille. FY FAN säger jag bara. Han var helt söndertrasad, hans ben var som pulver på röntgen. Det är skillnad på vapen och vapen.
Lodox (Low dose X-ray) som patienterna oftast helkroppsröntgas i. Problemet är att sköterskorna vill att ALLA patienter, även de kristiskt dåliga, ska röntgas och de försöker smyga in dem i lodox innan läkarna hinner se. Det gick så långt en natt att en läkare stod i dörren till maskinen och sa "NEJ" varenda gång en ostabil patient skulle röntgas. Sköterskorna överlag här är hemska. De kan ingenting jämfört med sköterskor hemma, de är lata och de är arga. Jag har många gånger fått skrika på dem för att patienten håller på att dö men de vill kolla på fotboll på TV.
Skylt utanför 163.
Igår var vi på loppis och marknad. Det uppträdde dansgrupper och var ett himla hallå. Jag köpte en päls (jättevin, second hand från Joburg!) och Niki ett halsband.
Sedan köpte vi massa mat till picnick.
Niki i hennes säkra kvarter där man faktiskt kan gå (!!) på gatorna.
Vi, massor av picknick.
Gymmet! Varje dag...
Middag på pizzeria i stan! Phil i sin nya afrikanska "dress shirt". Snyggt! haha.
Idag drar jag och gänget till Swaziland med bil. Det är det sista kungadömet i Afrika och förväntningarna är skyhöga. Vi hörs!!
