en spännande (för spännande) helg

Jag vet att många (ja, de flesta…) inte tycker om Sydafrika. Jag är själv rädd för att dö minst en gång om dagen här och har ett lätt stress-syndrom som hela tiden gnager i magen. Här finns HIV, kriminalitet, våldsam trafik och massor av droger i omlopp. Rättsystemet fungerar inte (…finns inte?) och på sjukhuset råder kaos. Respekten för patienterna är minimal på trauma för de allra flesta patienter har själva orsakat sina skador genom att vara as-kalas och hamnat i slagsmål. Fast egentligen är det ju inte deras fel utan samhällets.

TROTS allt detta så gillar jag Sydafrika, jag trivs här. De doktorer och läkarstudenter jag har lärt känna roliga och snälla. Alla är ganska cyniska. Naturen här är fantastisk och varje dag bjuder på nya stora kontraster. Det är ALDRIG tråkigt här. Jag passar på trauma tror jag, och det är så jäkla roligt!

I helgen var jag, Emily (från Australien), Niklas och Johannes (från Tyskland) i Durban. Det är en stad på östkusten längsmed en lååång strand. Vi åkte nattåg dit och åkte sedan 30 km taxi till en liten ort söder om Durban. Där bodde vi på värsta lyx-hostelet med eget badkar, jättedusch, stort rum och två pooler i trädgården. Stranden kan liknas vid Skagen. Lång och bred med fantastiskt ljus. Där fanns inga stora hotell, alla hus vid vattnet var gamla industribyggnader från sextiotalet. Vi träffade vänner på hotellet och badade i jättevågorna. Vattnet var salt, strömt och varmt. Det var härligt att inte tänka på sjukhuset eller Johannesburg eller vad som händer hemma på en hel helg utan bara chilla och leva livet. Första kvällen var vi på ortens (enda?) restaurang och åt, sedan hamnade vi på en möhippa, drack tequila och sjöng karaoke. Det kändes som en scen ur en film. Dag två var jag ganska tagen (bakfull) och vi låg mest på stranden hela dagen. Jag har nu en magnifik solbränna att visa upp och mitt hår har blivit lite ljusare. Tredje dagen åkte vi och dök med hajar. Detta låter lite farligt, och det var det säkert också! Det var ingen bur runt oss. Hajarna cirklade en liten låda med fisk och vi cirklade hajarna. Med bland dem var en 4 meter lång tigerhaj, hon hade ett gammalt fiskedrag genom fenan och var magnifik. Hela båtturen (som stank fisk) så var jag gräsligt sjösjuk och ville mest av allt bara dö. Jag kunde inte ens vara rädd för hajarna och låg som ett skakande litet knyte på durken. I mitt stilla sinne tänkte jag att sjösjukan skulle gå över när jag kom i vattnet – men så var inte fallet! I panik guppade jag omkring bland hajarna och svalde upprört min egen spya, gång på gång. Man är inte så sugen på att en 3metershaj ska få upp ögonen för ens kräkdoftande dykutrustning. När vi kom upp igen var de andra euforiska över upplevelsen. Jag var uppriktigt sagt mest glad över att det var över. 

Em on the train!

en man som VERKLIGEN vill simma

Johannes går all in för semester-looken

Jag och Em

Stör-Niklas förstör min bild av ett sextiotalskomplex

Biltong är en briljant uppfinning, det är som beef jerky fast godare. 

En liten blümschen (?),  min tyska är ju som bekant ganska kass

Vi hade fått med oss en 2-litersvinflaska av Baily, en amerikansk bytis. 

Solen kom och gick, det var vackert. 

Niklas och Johannes

Alla solar. 

 Utanför dykcentret tog Niklas och jag en promenad ner till stranden, där var det fridfullt med fiskare och till och med en eller två som fiskade med nät i en flodmynning. På vägen tillbaka passerade vi en kraftig, vit, liten man som helt utan förvarning boxar Niklas hårt i magen och börjar skrika ”Why are you here?! You havet to respect my country!”. Han blir mer och mer hotfull, vi backar snabbt. När han börjar rota i väskan säger Niklas till mig att springa så fort jag kan, och det gör jag. Genom mitt huvud rusar bara att det här är ett så onödigt slut, att det inte är såhär mitt liv ska sluta. Solen gassar ner på vägen och vi närmar oss en bro där det också går en järnväg. För att inte behöva springa ut på bron korsar vi järnvägsspåren och ålar under ett staket och springer ned för en slänt. Där nere möte vi en fiskare som ser våra panikslagna ansikten. Han säger snällt att han är pensionerad polis och han har en stor kniv i bältet. Jag hade kunnat kyssa honom, så lättad är jag. Polisen ber ett indiskt par att köra oss tillbaka till dykcentret. Mina knän var som gelé och världen var som i en bubbla. Vi åker öppet flak tillbaka till vårt hostel och ser mannen. Vår dykinstruktör börjar skrika på honom. Jag vill bara därifrån, jag vill inte se honom och jag vill inte att han ska se mig. Det var som en skräckfilm. Men vi klarade oss (förutom några skrubbsår) oskadda. Nu kommer jag ALDRIG att gå på obevakade platser och aldrig själv, min medvetenhet för gatubrott har nått nya höjder.

Niklas på väg ned till vattnet. 

En nätfiskare!

Haj-gänget. 

Öppet flak är härligt!

I veckan kom det två nya studenter till min Trauma Unit. Phil från Kanada och Nicki från Australien, de är trevliga och jag har visat dem runt. Ska bli så kul med sällskap på jourerna och under eftermiddagarna!