Tisdagarna börjar svintidigt med ett M&M (morbidity and mortality) -meeting. Då får de stackars ST-läkarna från kirurgklinikens enheter (plastik, allmän, trauma med flera) presentera hur avdelningens dödsfall och vilka patienter det inte gick så bra för. Hela kliniken, från läkarstudenter till professor, sitter och tittar. Svåra, krångliga frågor ställs. ST-läkaren har ofta inte ens haft hand om patienten själv utan läst in sig på fallet och en fråga kan låta såhär "jaha, ja då dig X på operationsbordet, vad jag förstår eftersom DU ruckade på njurartären som brast. Nu vill jag veta: varför, och kan du exakt ange hur artären förgrenade sig för jag läste i journalen att den inte gick helt efter det klassiska förloppet?". Det var ju någon annan som gjorde det, men ST-läkaren böjer på nacken och framhärdar genom elden. När de går och sätter sig igen ser man svetten i ansiktet.
Stort plus i det här rummet: air con! (och wifi, lyx!)
Efter klinikkonferensen har vi vårt vanliga svettiga lilla traumamöte. Det var liksom skönt att prata lite om akuta patienter, till skillnad från den andra kirurgin som mest var tumörer och bråck. (det är väl kul det också, men trauma är ballast!)
Morgonrond på ICU. En av mina favorit-ST-läkare Janice presenterar en patient. Man står i en stor cirkel och så frågar överläkaren frågor relaterade till fallet i undervisningssyfte. Det är något nytt varje rond! Jag gjorde misstaget att svara på en fråga (som jag faktiskt kunde, det handlade inte om svåra anatomiska grejer utan infektion) som en av ST-läkarna inte kunde. Det skulle tydligen vara otroligt pinsamt att jag kunde svaret och inte han, fast det tycker jag är löjligt. Kan man inte så kan man inte.
Medicinkylarna. Man kan lugnt säga att rutinerna här är slappare än i Sverige. Hemma så ska sköterskan signera, blanda, ta ut och ge och signera och sedan ska doktorn signera att medicinenen är given när den ordinerats. Här säger läkaren: "some morphine, give a five..!", medicinet ges och sedan är det inte mer med det.
En patient på ICU har multiresistent TB. Jag tycker det är konstigt att han inte ens får en lapp på rummet som varnar om smittorisk. Det är stigmatiserande för patienten och därför får man inte varna om farliga bakterier/virus. Istället går snacket, vilken jag tror kan vara mycket jobbigare än en liten skylt.
på ICU.
Student-rond! Jättekul, överläkaren håller små "tutorials" om varje patient. Idag var det om "chrush-syndrome" och rhabdomyolys. Han är väldigt pedagogisk och man inser hur mycket man kan. Anatomi, däremot, det måste jag plugga. Här kan de sin anatomi som ett rinnande vatten (även de små, lite onödiga, grejerna) och det är pinsamt hur lite jag kan.
Gallergrindarna som jag berättade om. Här kommer min (lite galna) vän Phin precis igenom när vi är på väg till akuten. På akuten var det lungt, bara tre patienter med stukade fötter som satt och ojade sig. Jag och Niki gjorde en insats och fyllde på allt material (ja, eller omorganiserade från våra gömmor av grejer) i trauma-rummet och bäddade sängarna. Det är skönt att det faktiskt är ordning ibland, jag är ju inte direkt känd som den mest ordningsamma personen..
alla mediciner där de ska vara (inte utspridda över hyllor, golv. bänkar och sängar)
provrören där de ska vara (inte under bänkar, stolar, hyllor och skåp)
Detta är inte riktig "gauze" (vet inte det svenska namnet), det är bomull.
Här ser vi en patient som försökte suicidera genom att skjuta sig själv i tinningen. Kulan gick in, rakt igenom frontalloberna, ett öga poppade ut en bit och sedan la den sig till rätta innanför andra tinningen (se till höger vid ögat i bilden). Patienten är totalt klar, minns allt och kulan kommer inte ens att tas ut.
Chillar på ambulansparkeringen. Nedan ses en fånge på väg tillbaka till fängelset.
Jag dansar en liten sväng, det är HELT tomt, det har jag aldrig varit med om förut.
Så vi drog till poolen och simmade en sväng, sedan gick vi ut och åt!
Jag och Niki!
Alla fick varsin ansiktsmålning, det var en mysig restaurang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar