Sofie Örnö Ax reser i världen. : Me and my guns

En bricka fylld med gem som man ska klistra fast på patienten vid in och utgångshål för kulor.

Bilaterala femursträck med hjälp av plastkassar fyllda med vattenflaskor

En handdriven liten kraniumborr

Lakansmärke

De har inga datorsystem här, saker liksom flyter omkring i pappersetern

Allt går slag i slag här, jag hinner inte vara hemma och när jag är hemma så antingen sover jag (och ryter åt städpersonalen ”I worked night shift, I want peace”) eller lyfter skrot på gymmet. Utvecklingen i gymmet har tagit en oroande vändning där jag från början hade bra flås men såg ganska klen ut – nu har jag istället muskler som värsta tyngdlyftaren (och bänkar 40!) men ingen kondis alls. Mina ”guns”, som en del manliga vänner skulle uttrycka det, är längre inget att skämta bort. Gymmet är gammeldags, eller nej – old school, med ett fungerande löpband, några kassa maskiner, en bänkpress och otroligt många fria vikter. Ibland träffar jag tyskarna där (eller ”krauts” som de kallas på sjukan) och hela tiden står en TV på som pumpar hits eller sydafrikanska såpopror.

Vad har hänt på sjukhuset då? Jo först och främst så stannar jag på trauma. Att vara på trauma är som en uppkryddad uppblandning av hur man tror att kirurgiplaceringen ska vara på läkarlinjen och sjukhussåpan Grey’s anatomy. Var enda dag så lär jag mig något nytt, fett och kollegorna är otroligt trevliga. Jag är känd som ”Swe’den” och om något kul händer hojas det ”EH! Swe´den, you wanna do this, neh?”. Ja, självklart vill jag det. Trodde att det var en myt att kirurgin sitter i händerna, fast det är helt sant. Första gången jag gör något (exempelvis thoraxdrän, central venkateter, sy muskel) så darrar händerna som asplöv, huvudet blir alldeles tomt och fokuserat och pulsen rusar. Sedan har jag stora svettmärken på sjukhuskläderna efter förklädet. Efter andra eller tredje gången så blir situationen under bättre kontroll och istället kan jag fokusera på att förbättra tekniken eller till och med småprata lite med patienten.

Nu har jag fått börja leda ”resus” (undersökning och åtgärd vid livshotande trauma)-teamet när det kommer in små enkla traumafall. Det är jätteroligt. När man leder ska man göra en systematisk undersökning av hela kroppen, samtidigt som doktor 2 och sköterskorna sätter upp övervakning och infarter. Man ska prata högt hela tiden, det kan låta såhär:

”Airway sefmaintained, neckveins nondistended, trachea central. Good air entry bilaterally. No burisning or tenderness over chest. Abdomen soft, nontender. Stabile pelvis. Good pulses in all four extremities… -”

och så vidare. När vi hittar något så ska det åtgärdas direkt. Var 20de patient (ungefär) rusas direkt till OP. Kirurgin är precis som man tänker sig att kirurgin ska vara innan man gått termin 8. Det går fort, det är blodigt och kirurgen är ”in the zone” och ryter rätt duktigt om något går fel.

Att ta tag i knivar är en återkommande sysselsättning för fulla unga män.

Här kommer en serie i hur MAN INE SKA GÖRA på traumakirurgen:

Ung kvinna, knivskuren mitt i ryggen. Intakt neurologi och inget på röntgen, så hon ska sys på plats. Jag lokalbedövar och syr i fyra lager. Allt gott än så länge.

Sedan vill jag vara snäll, hon är ändå 18 bast och bryr sig om hur hon ser ut. Jag syr huden intrakutant fortlöpande. När jag precis är klar uppenbarar sig doktor Mojeng som ett åskmoln och säger "Sofie, this is trauma. Take them out and do intrerrupted, NOW!"

Fanken också! Jag tar ut mina fina stygn och sätter "vanliga" stygn i huden. Fulare ärr, men klart bättre om man ska utrymma hematomet undertill i något skede, eller om det blir infekterat.

Och sedan smackar man på ett plåster.

Här ser ni min första kula! Jag tog ut den ur bröstkorgen på en man som haft änglavakt. Han blev skjuten i ryggen men kulan valde att gå runt bröstkorgen på utsidan av revbenen och sätt sig i ett revben på framsidan. Det var kul att skära ut den, som min första riktigt egna lilla operation.

På ”fritiden” är det också fullt upp. Jag och krautsen (tyskarna), några australiensare, kanadensare och en amerikan håller oss flitigt sysselsatta. Restauranger, barer och nattlivet i Johannesburg är långt över förväntan (jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig…). I helgen tar vi nattåget till Durban för att bada, sola och dyka!

Universitetshuset.

En cool organisk marknad.

Jag och Emily på "Gold Reef City", vi fick en rundtur i en av världens f.d. största guldgruvor. Det var häftgt! Vi fick åka ner 225 meter under marken och kravla omkring där guldet brutits.