Volcano, ön där ingen vet om du fiser

Det är sent på kvällen och vi är just hemkomna från båtutflykt till en aktiv vulkan på ön Volcano. I våra lägenheter luktar det mer eller mindre äcklig äggfis, min hud är alldeles mjuk men doftar sopnedkast och baddräkterna kan man ju bara glömma att använda igen - det hade inte förvånat mig om de smälter ned i sina beståndsdelar.

Vi skulle gått upp tidigt, men mamma låste in sig med väckarklockorna och vägrade att gå upp innan klockan nio. Jag var mycket arg, och stampade ned till hamnen för att köpa två riktigt dyra båtbiljetter. Sedan satt vi på café, läste bok, irriterade alla förbipasserande italienare genom att fnissa högt åt vad de hade på sig och åt bakverk. Solen sken som en guldpeng i skyn (det skulle spöregna och vara storm hela dagen enligt lokal sägen), måsarna skrek och färjan till Vulcano tog bara 15 minuter.

Jag hann inte ens bli sjösjuk. I båtens utrustning ingår espressobryggare och fem äldre sjöbusar som lägger ut landgång i varje hamn. 

Vulcano, på ön Vulcano. Stigen upp skulle vara barnanpassadd, men det var den absolut inte. 

Volcano visade sig vara ön jag målade av igår. Det är en vulkan med en gigantisk krater som sticker rakt upp ur havet. Hela altet ryker och det luktar svavel och sulfa. I vattnet runtom bubblar det av svavelångor och alla stenar är färgglada men mycket porösa. Byn klänger längst en landtunga och består endast av en huvudgata som tagen ur en gammal western-rulle med kaktusar, tegelfasader och till och med tuble weeds. Klipporna är röda, gula, neongul-gröna (svavel!), svarta och vita, havet breder ut sig och är så medelhavsblått att det gör ont i ögonen.

Sofie på vulkansluttning.

Vi gick upp för stigen till kratern och ur marken steg det förfärliga gula och vita ångor. Det luktade sopor och ägg, stacks i ögonen. Som att kliva runt i helvetet, för marken brännande het, neongul, vit och svart. Kristaller hade formats där röken kom upp. I alla riktningar hav, och några öar strösslade här och var.

Den "barnanpassade" stigen rakt igenom livsfarliga svavelångor och stekhet mark. 

Jag ser kanske glad ut, men det är för att jag håller andan!

Vi har en tredje person med på resan, som kan ta mammor i besittning och då säger de fruktansvärda saker. På toppen var mamma var mycket nöjd, men förvandlades för ett ögonblick: "Nu är resans mål uppnått Sofie, en bild på mig i svavelrök att lägga upp på facebook! Nu kan vi åka hem!" med stavarna som två spjut framför sig satte hon sedan av ned för berget och jag lunkade efter. På vägen ned utbrister mamma plötsligt att hon nu är för gammal för äventyrs-trams och ska från och med nu bara åka på bussresor med hotell med hiss (ensamma resor, så man slipper prata med folk). Hon tycker att det är för varmt i solen, för kallt i vinden och om man inte bränner sig när man ändå vandrat hela förmiddagen så är solen minsann för svag.

När vi kom ned för berget hittade vi mineralpoolen. En grund pool i klippan omgärdad av stängsel och en liten övergiven biglietteria med skylt på sniskan. Vi klättrade glatt över staketet och bytte om. Vattnet var gråvitt, bubblade långsamt och man gick i på utrullade mattor. Hela huden stacks, det var ljummet och bubbligt och luktade pyton av allt svavel. Botten var som att gå i smör. Mamma sa att det är jättebra för huden, la sedan nonchalant till att det är radioaktivt och att man får hudcancer om man stannar i längre än 3 sekunder.

Det bubblade hela tiden i vattnet, och det var totalt ogenomskinligt och trögflytande. 

I havet så fick jag en dejá vu från barndomen. Då när man inte kunde sluta simma, bara dök och dök och det slutade inte vara kul. Från botten (som var vit, och det växte inget levande) kom det stora svavelbubblor och stenarna lång och rullade av och an från gasmolnen. Vattnet var varmt, ibland kokhett, och botten jättevarm så man kunde inte stå på den. Jag dök ut i evigheten med cyklopet och kände mig som ett med havet.

Regnbåge dök upp när det började dugga. 

Vår båt gick hem först sent på kvällen så vi drack öl inne på en restaurang som var som Aladdins grotta. Väggarna var guldmålade,det var turkosa bord och diskar och ett fantastiskt kakel. I taket hängde en gigantisk takkrona av hamrad plåt. Ägaren  var en liten hipstergubbe i upprullad mössa och guldbågade glasögon som inte var helt olik Aladdin själv. Han bjöd på delikata fikon- och kanelkakor.

Bästa semesterdagen på länge!

De feta öarna

De Lipariska öarna, har vi fått lära oss, har sitt namn efter "Lipare" som betyder fett. På museet intygade de flera gånger att det inte var som ordet oljig eller fet utan att det betyder värdefull om man översätter det korrekt.

Jag på "design"-hotellet i Catania

Resan till ön Lipare började igår morse med att vi (jag) släpade mammas väska (som väger ett ton och har tappat ett av hjulen) ned till busstationen. Där fick vi köpa biljett av en jäktad man som pratade telefon under hela vårt inköp och sedan visade oss till fel buss. Mamma var jättearg. Vi gick på bussen som tvåa i kön efter en alkoholiserad tant som skrek på italienska och viftade med händerna. Hon tog bästa sätet och mamma blev ännu argare.

Bussresan var barock. Den enorma bussen kryssade mellan små minibilar som var dubbel- och trippelparkerade mitt ute i korsningar. Alla körde med dödsförakt på fel sida av vägen och frekvent korsades körbanan av blinda, långsamma gamla tanter och gubbar som bara gick rätt ut. På tre ställen fick bussen stå still och slå på siren-tutan tills bilägaren kom och flyttade sin för tillfället parkerade lilla fiat från mittsträcken i vägen. Inuti bussen satt det italienare och SKREK i sina mobiltelefoner. Alla viftade med händerna och sa "allora" i varannan mening. Vissa sov och snarkade. Utanför passerade bedövande vackert landskap, stort hav och en massa tunnlar (livsfarliga även dem, alla bilister stannade och körde lite hur de ville).

Färjan över var full med folk, jag satt bredvid ett italienskt par och deras svarta hund som hette Diana. Mer minns jag inte för sedan blev jag så sjösjuk att jag somnade.

Alla öar har stup runt kanterna här. Vi har inte lyckats bada ännu för antingen är det massor med folk som kikar eller så ligger badplatserna på klippor med enorma vågor.

Detta är Liparo

Den lilla byn Liparo består av en borg, en huvudgata och massor av smala gränder. Här hänger barn och spelar fotboll, man säljer grönsaker på gatan och hela tiden hörs havet. Vi bor i en lägenhet som blev två, för när vi kom fanns det bara en säng. Då fick vi två så jag har egen toalett, kök och ett master bedroom där jag brer ut mig. Färgerna är: terracotta, gult, brunt trä, guld och turkost. Här ser ut som Disney land.

Mamma hittade fikon vid vägen. Hon hittar
massor med kryddor och blommor och
går och muttrar namn för sig själv på latin.

 

Idag har mamma och jag gått till en utkikspunkt som inte var den vi trodde (kartan uppochned). Då gick man upp och ner och upp igen mellan hus, trädgårdar, sopor, djupa havsvikar, blommande träd och stängda grindar. Vi var ute på en utsiktspunkt och trodde att vi överblickade ön Volcano. Jag målade av den, vi åt vår matsäck (gnocchi med grönsaker och bubbelvatten) och det blåste hårt men varmt. Mamma tror inte på att man ska dricka när man vandrar "Då, Sofie, får man bara lungödem" men jag har tvingat henne att dricka en liter idag. Annars dricker hon bara kaffe, öl och espresso.

Jag målar, mamma vägrar måla.

På eftermiddagen gick vi ned till hamnen och beundrade vågorna. Mamma frös och letade hjärtformade stenar på stranden. Jag målade och underhöll två hundar, som mycket imponerat tittade på. Här är så hjärtskärandes vackert och idylliskt.

 

En ö. Det kan vara Volcano men vi är inte säkra.

Efter det var vi på arkeologiskt museum. Oss lurar de inte, det var ett keramiskt museum! Där var krukor från 4000 år gamla och framåt. Färgade krukor, spruckna krukor, små krukor, stora krukor, krukor med innehåll, krukor med lock. Det var kul att spankulera runt och utbrista saker på italienska, alla skyltar var med utropstecken. På vägen från museet gick vi in i stadens kyrka. Jag köpte en magnet med påven och en med ett skelett som visade temperaturen på en termometer. Mamma tände ett ljus för mormor och så kom en katt (helt klart mormor reinkarnerad) fram och började spinna och kroma sig. Allt var fridfullt. Mamma fotograferade döskallar på golvet, jag klappade mormorskatten och det fanns ett glasfönster med svenska flaggan i. Då började en tant skrika och hytta med käppen. Vi hade inte sett henne först och ignorerade hela händelsen som "konstig italiensk företeelse", katten spann. Hon fortsatte skrika och stirrade intensivt på oss, det var som att hon sa vik hädan satan för jag ser dig! Liten och med rött huckle, rynkor och små svarta ögon. Då la vi benen på ryggen, ut ur kyrkan och utanför hade det blåst upp till storm.

Nu ikväll drack vi vin på en bar med världens snyggaste kypare och den bästa samlingen cheesy r´n´b jag någonsin hört.

Krukor från före Kristus.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hej! Jag och mamma har åkt en vecka till Sicilien för att leva som i tv-programmet "solens mat", äta "lyxi-pyxi" och läsa böcker. Vi började med att åka tåg till Kastrup 4 h för tidigt för att ha tid att gå i affärer, men som vanligt (vilket vi vet, och alltid gör samma fel) så får man inte gå in till all shoppingen för än 2 h innan boarding. Efter mycket väntan, halvtaskig asiatisk fusion (läs: odefinierad) - lunch och en enormt söt latte på Starbucks gick vi på planet. Min stol gick inte att fälla, men det hindrade ingen och 5 h senare (inklusive nervöst byte i Rom) hade jag vilat till mig en magnifik nackspärr.

 

Vi tog en buss på vinst och förlust in till Catania, vårt hotell låg enligt mamma mitt i stan och gick inte att missa. Så, efter att inte ha orkat kolla i guideboken i 30 minuter så hoppade vi av tillsammans med några engelska turister i vad som kanske var mitt i staden. Det blev till att dra upp iphone och följa plutten på skärmen i 30 minuter till fots. Det var folk överallt och hela staden ser ju ut som ett upprenoverat Havanna. Jag bara väntade på att de läskiga kubanska männen skulle börja skrika, men det var det ingen som gjorde! Alla verkade ha bråttom i vardagen. Barockhusen ligger som bakelser och glänser, här finns inga papperskorgar så det är skräp överallt. Det luktar disel och fisk. Trots att det typ är 20 grader utomhus går samtliga italienare klädda i pälsjacka, boots och mössa.

 

 

Vårt hotell heter Hotel Bianca, inredningen är som att man korsat Alice i Underlandet, tre drogade italienska designer och IKEA en mörk natt. Ägarna är trevliga, sängen är jättemjuk (men träbotten under det jättemjuka är jättehård) och vi har en toalett tvärs över en hall "multi-colore".  

 

Första kvällen åt vi på en riktigt turistig restaurang, praktgrälade om invandringspolitik (som man ju gör på semester..) somnade mycket arga i sängen - för att vakna till en varm, härlig, solig morgon och hela det blåa havet som sträckte sig ut bakom barockfasaderna.

Förmiddagen gick åt till att försöka hitta havet, men eftersom vi blev pekade i fel riktning och gick längt en järnväg i kanske en halvtimma så hittade vi Centro Culturale Moderna istället. Där var det inte öppet men mycket, mycket vackert.
Så drack vi en nödkaffe, pinnade tillbaka till mitten av staden och hittade en väl dold ingång till en pir. Man fick korsa ett hamnområde där det lät av saker som smällde i vinden, vågor och måsar. Korta, nätta (och MYCKET moderiktiga) italienska seglare spankulerade omkring med snusnäsdukar om halsen och vi såg en stor båt som låg sänkt i hamnens azurblå vatten.
Piren var ca 2 km lång, och på den joggade och gick en massa, igen mycket moderiktiga, människor. Längst ut så satte vi oss och pausade, jag målade lite och mamma solade.
 

 På bilden ovan ser ni mig, jag plockar fram färgerna. Det var 25 grader varmt, gassande sol och måld vind. Havet slog upp på piren och hela hamnen var full av segelbåtar och jollar som kryssade av och an.

 

 Så här såg Catania ut från piren sett. Ni får tro mig på mitt ord, för det visade sig att datorn inte accepterar mitt minneskort till kameran, det enda som fungerar är mammas iphone. Idag var det stora moln som skymnde Etna.

Här är en liten "Duomo" som ligger mittemot vår balkong. På eftermiddagen åt vi söndagmiddag på en restaurang. Grillad tonfisk som var underbar. Restaurangen hade ett bord med fiskar på Lit de Parade och små räkor som inte var döda utan låg och sprattlade med spröten. Sedan sov vi 3 h på hotellrummet.

Ikväll har vi gått igenom staden igen, ätit en glass och köpt kebab som ingen av oss orkade efter all fisk. Imorgon ska vi ta buss/båt ut till de Lipariska öarna. Mamma har planerat hela resan, man vet aldrig hur det går då...

Det är svintidigt, kvart över två, Lina och jag sitter på tåget till Kastrup. Lina talar in nytt mobilsvar om att hon inte kan svara i telefon till bröllopet hon är värdinna för och jag är så trött att det surrar humlor i huvudet. Äntligen ett nytt äventyr!