Volcano, ön där ingen vet om du fiser

Det är sent på kvällen och vi är just hemkomna från båtutflykt till en aktiv vulkan på ön Volcano. I våra lägenheter luktar det mer eller mindre äcklig äggfis, min hud är alldeles mjuk men doftar sopnedkast och baddräkterna kan man ju bara glömma att använda igen - det hade inte förvånat mig om de smälter ned i sina beståndsdelar.

Vi skulle gått upp tidigt, men mamma låste in sig med väckarklockorna och vägrade att gå upp innan klockan nio. Jag var mycket arg, och stampade ned till hamnen för att köpa två riktigt dyra båtbiljetter. Sedan satt vi på café, läste bok, irriterade alla förbipasserande italienare genom att fnissa högt åt vad de hade på sig och åt bakverk. Solen sken som en guldpeng i skyn (det skulle spöregna och vara storm hela dagen enligt lokal sägen), måsarna skrek och färjan till Vulcano tog bara 15 minuter.

Jag hann inte ens bli sjösjuk. I båtens utrustning ingår espressobryggare och fem äldre sjöbusar som lägger ut landgång i varje hamn. 

Vulcano, på ön Vulcano. Stigen upp skulle vara barnanpassadd, men det var den absolut inte. 

Volcano visade sig vara ön jag målade av igår. Det är en vulkan med en gigantisk krater som sticker rakt upp ur havet. Hela altet ryker och det luktar svavel och sulfa. I vattnet runtom bubblar det av svavelångor och alla stenar är färgglada men mycket porösa. Byn klänger längst en landtunga och består endast av en huvudgata som tagen ur en gammal western-rulle med kaktusar, tegelfasader och till och med tuble weeds. Klipporna är röda, gula, neongul-gröna (svavel!), svarta och vita, havet breder ut sig och är så medelhavsblått att det gör ont i ögonen.

Sofie på vulkansluttning.

Vi gick upp för stigen till kratern och ur marken steg det förfärliga gula och vita ångor. Det luktade sopor och ägg, stacks i ögonen. Som att kliva runt i helvetet, för marken brännande het, neongul, vit och svart. Kristaller hade formats där röken kom upp. I alla riktningar hav, och några öar strösslade här och var.

Den "barnanpassade" stigen rakt igenom livsfarliga svavelångor och stekhet mark. 

Jag ser kanske glad ut, men det är för att jag håller andan!

Vi har en tredje person med på resan, som kan ta mammor i besittning och då säger de fruktansvärda saker. På toppen var mamma var mycket nöjd, men förvandlades för ett ögonblick: "Nu är resans mål uppnått Sofie, en bild på mig i svavelrök att lägga upp på facebook! Nu kan vi åka hem!" med stavarna som två spjut framför sig satte hon sedan av ned för berget och jag lunkade efter. På vägen ned utbrister mamma plötsligt att hon nu är för gammal för äventyrs-trams och ska från och med nu bara åka på bussresor med hotell med hiss (ensamma resor, så man slipper prata med folk). Hon tycker att det är för varmt i solen, för kallt i vinden och om man inte bränner sig när man ändå vandrat hela förmiddagen så är solen minsann för svag.

När vi kom ned för berget hittade vi mineralpoolen. En grund pool i klippan omgärdad av stängsel och en liten övergiven biglietteria med skylt på sniskan. Vi klättrade glatt över staketet och bytte om. Vattnet var gråvitt, bubblade långsamt och man gick i på utrullade mattor. Hela huden stacks, det var ljummet och bubbligt och luktade pyton av allt svavel. Botten var som att gå i smör. Mamma sa att det är jättebra för huden, la sedan nonchalant till att det är radioaktivt och att man får hudcancer om man stannar i längre än 3 sekunder.

Det bubblade hela tiden i vattnet, och det var totalt ogenomskinligt och trögflytande. 

I havet så fick jag en dejá vu från barndomen. Då när man inte kunde sluta simma, bara dök och dök och det slutade inte vara kul. Från botten (som var vit, och det växte inget levande) kom det stora svavelbubblor och stenarna lång och rullade av och an från gasmolnen. Vattnet var varmt, ibland kokhett, och botten jättevarm så man kunde inte stå på den. Jag dök ut i evigheten med cyklopet och kände mig som ett med havet.

Regnbåge dök upp när det började dugga. 

Vår båt gick hem först sent på kvällen så vi drack öl inne på en restaurang som var som Aladdins grotta. Väggarna var guldmålade,det var turkosa bord och diskar och ett fantastiskt kakel. I taket hängde en gigantisk takkrona av hamrad plåt. Ägaren  var en liten hipstergubbe i upprullad mössa och guldbågade glasögon som inte var helt olik Aladdin själv. Han bjöd på delikata fikon- och kanelkakor.

Bästa semesterdagen på länge!