De feta öarna

De Lipariska öarna, har vi fått lära oss, har sitt namn efter "Lipare" som betyder fett. På museet intygade de flera gånger att det inte var som ordet oljig eller fet utan att det betyder värdefull om man översätter det korrekt.

Jag på "design"-hotellet i Catania

Resan till ön Lipare började igår morse med att vi (jag) släpade mammas väska (som väger ett ton och har tappat ett av hjulen) ned till busstationen. Där fick vi köpa biljett av en jäktad man som pratade telefon under hela vårt inköp och sedan visade oss till fel buss. Mamma var jättearg. Vi gick på bussen som tvåa i kön efter en alkoholiserad tant som skrek på italienska och viftade med händerna. Hon tog bästa sätet och mamma blev ännu argare.

Bussresan var barock. Den enorma bussen kryssade mellan små minibilar som var dubbel- och trippelparkerade mitt ute i korsningar. Alla körde med dödsförakt på fel sida av vägen och frekvent korsades körbanan av blinda, långsamma gamla tanter och gubbar som bara gick rätt ut. På tre ställen fick bussen stå still och slå på siren-tutan tills bilägaren kom och flyttade sin för tillfället parkerade lilla fiat från mittsträcken i vägen. Inuti bussen satt det italienare och SKREK i sina mobiltelefoner. Alla viftade med händerna och sa "allora" i varannan mening. Vissa sov och snarkade. Utanför passerade bedövande vackert landskap, stort hav och en massa tunnlar (livsfarliga även dem, alla bilister stannade och körde lite hur de ville).

Färjan över var full med folk, jag satt bredvid ett italienskt par och deras svarta hund som hette Diana. Mer minns jag inte för sedan blev jag så sjösjuk att jag somnade.

Alla öar har stup runt kanterna här. Vi har inte lyckats bada ännu för antingen är det massor med folk som kikar eller så ligger badplatserna på klippor med enorma vågor.

Detta är Liparo

Den lilla byn Liparo består av en borg, en huvudgata och massor av smala gränder. Här hänger barn och spelar fotboll, man säljer grönsaker på gatan och hela tiden hörs havet. Vi bor i en lägenhet som blev två, för när vi kom fanns det bara en säng. Då fick vi två så jag har egen toalett, kök och ett master bedroom där jag brer ut mig. Färgerna är: terracotta, gult, brunt trä, guld och turkost. Här ser ut som Disney land.

Mamma hittade fikon vid vägen. Hon hittar
massor med kryddor och blommor och
går och muttrar namn för sig själv på latin.

 

Idag har mamma och jag gått till en utkikspunkt som inte var den vi trodde (kartan uppochned). Då gick man upp och ner och upp igen mellan hus, trädgårdar, sopor, djupa havsvikar, blommande träd och stängda grindar. Vi var ute på en utsiktspunkt och trodde att vi överblickade ön Volcano. Jag målade av den, vi åt vår matsäck (gnocchi med grönsaker och bubbelvatten) och det blåste hårt men varmt. Mamma tror inte på att man ska dricka när man vandrar "Då, Sofie, får man bara lungödem" men jag har tvingat henne att dricka en liter idag. Annars dricker hon bara kaffe, öl och espresso.

Jag målar, mamma vägrar måla.

På eftermiddagen gick vi ned till hamnen och beundrade vågorna. Mamma frös och letade hjärtformade stenar på stranden. Jag målade och underhöll två hundar, som mycket imponerat tittade på. Här är så hjärtskärandes vackert och idylliskt.

 

En ö. Det kan vara Volcano men vi är inte säkra.

Efter det var vi på arkeologiskt museum. Oss lurar de inte, det var ett keramiskt museum! Där var krukor från 4000 år gamla och framåt. Färgade krukor, spruckna krukor, små krukor, stora krukor, krukor med innehåll, krukor med lock. Det var kul att spankulera runt och utbrista saker på italienska, alla skyltar var med utropstecken. På vägen från museet gick vi in i stadens kyrka. Jag köpte en magnet med påven och en med ett skelett som visade temperaturen på en termometer. Mamma tände ett ljus för mormor och så kom en katt (helt klart mormor reinkarnerad) fram och började spinna och kroma sig. Allt var fridfullt. Mamma fotograferade döskallar på golvet, jag klappade mormorskatten och det fanns ett glasfönster med svenska flaggan i. Då började en tant skrika och hytta med käppen. Vi hade inte sett henne först och ignorerade hela händelsen som "konstig italiensk företeelse", katten spann. Hon fortsatte skrika och stirrade intensivt på oss, det var som att hon sa vik hädan satan för jag ser dig! Liten och med rött huckle, rynkor och små svarta ögon. Då la vi benen på ryggen, ut ur kyrkan och utanför hade det blåst upp till storm.

Nu ikväll drack vi vin på en bar med världens snyggaste kypare och den bästa samlingen cheesy r´n´b jag någonsin hört.

Krukor från före Kristus.