Från parkeringsplats till vingårdar till sälar

Vi stannade över natten på en gratis parkeringsplats vid en idrottsplats mitt i Nya Zealands bästa vindistrikt, Malborough. Där fick vara max tio husbilar, absolut inga tält och parkförvaltningen kontrollerade regelbundet ca två gånger om dygnet att alla regler följdes. Regnet låg i luften och jag gjorde ett egenkomponerat crossfit-pass på den stora gräsmattan. Nöjd och glad återvände jag till middag och gick in …tystnaden spred sig och alla såg sammanbitna ut. JAG GICK IN MED SKORNA! Kors i taket, svinpäls går igen, jesus och heliga Maria! Underdådigt nästan bugade jag ut och sopade golvet med mina bara händer efter mig, mumlandes lugnande ramsor.

Handikapptoaletten fick fungera som omklädningsrum och dusch. Med hjälp av en vattenflaska tvättade jag håret spritt språngande nedgången i brygga bakåt över vasken med en dörr som inte gick att låsa. Det gäller att sätta krydda på vardagen! Övriga campare på parkerningen var antingen idrottsnördar eller (av utseendet att döma) storkonsumenter av marijuana.

I ljuset av Mackans ”vildsvinslampa” (eller LED-ficklampa, som vi andra kallar det) kickade jag sedan rumpa och vann samtliga (två) omgångar mexican train. Under natten höll jag konsert med nyförkylda snarkningar av sådan magnitud att Rasmus höll för min näsa i omgångar för att få ro. Det två i sängen där nere sov nog rätt gott ändå.

Vi vaknade till att regnet smattrade mot husvagnstaket, set stank sura ullstrumpor i bilen och vi blev tvungna att lämna parkeringen utan frukost för man skulle vara därifrån innan åtta. Jag hade lovat alla att guida oss till en fantastiskt romantisk plats att äta frukost på, och med en del missriktad guidning från tre håll slutade vi tillslut på en gräsplätt på infarten till en vingård. I regnet, med halvljummet kaffe och bilister som vinkade glatt, höll vi ett ö-råd som skulle fått vilken Robinson-deltagare som helst att blekna av fasa. Det beslutades att 1. ”det kommer att sluta regna …kanske idag” 2. ”vi hyr cyklar och gör en egen vintur, övriga alternativ är antingen oekonomiska (svindyra) eller fullbokade”.

Glada campingfamiljen håller frukosthumöret uppe

Dagen blev så otroligt lyckad! Vi hyrde av en liten försynt man med vattniga ögon och fantastisk trädgård. Det blev inga tandemcyklar för ingen ville cykla med mig… (förstår inte varför). 

Cykelmannens trädgård var att jämföra med mormors, det luktade underbart. 

En cyklist står redo! 

På vingårdarna var de så trevliga och vinet var fantastiskt. Vi var på en guidad tur på en gård som drevs av den legendariske schweitzaren Hans Herzhog. Guiden var en slank mörkhårig sommelier med tysk brytning och glugg mellan framtänderna. Den där Hans verkade vara en excentriker av rang, personalen visste inte när druvorna skulle plockas för det bestämde Hans efter hans hemliga provsmakning. Allt handplockades och Hans bedömde själv varje druvklase innan den pressades. Temperaturen där vinet lagrades bestämdes av Hans som var nere där flera gånger om dagen för att känna in läget. Vinets sammansättning var även det efter Hans hemliga recept och man kunde inte veta alkoholhalten innan hela processen var färdig eftersom Hans när som helst kunde ändra någonting.

Får som betar bort ogräset bland dessa Pinot Gris som växer på kalkstensrik mark (..nej jag kan inte smaka det i vinet, det vet jag från en informationsskylt) 

Jag vet nu att min favoritdruva är Chardonnay och att viner smakar olika. Vart efter dagen led blev vi rätt berusade, förutom Marcus som bara luktade på vinet. Han förvånade oss alla genom att dra skämt efter skämt iklädd magväska, reflexväst och friluftsbyxor. Helt höga på skratt, vin och med vinden i håret var vi runt på fem vingårdar och ett ölbryggeri.

mm mm! Salut!

På vägen mot nästa campingplats sov vi en berusad/åksjuk sömn. Jag vaknade av att slå i huvudet i fönstret i inbromsningen inför en 25 km/h-kurva och med huvudet pressat mot rutan såg jag en säl råma mot himmeln på en klippa. Skrikandes dirigerade jag in bilen till vägkanten och efter det insåg vi att hela kusten kryllade av säl.

En skarv håller sig undan sälbestarna. 

Man kunde komma extremt nära, bara några meter (men vi stod på en upphöjd vågbrytare och var utom all fara)

I natt bor vi på en strandcamping. Tältet är uppsatt under en korkek direkt vid vattnet och efter en rungande genus-diskussion där alla röt rätt rejält på varandra somnade vi nöjda. 

Lägg till bildtext

Mot sydön

Dagen efter var den äldre halvan av sällskapet (alla utom jag d.v.s) just dagen efter. Jag bjöd frikostigt på bamyl koffein och alvedon brus, och hoppade själv på bussen in till tystnaden och det fria wifi-et på nationalmuseum. NZ är ett bra land i många avseenden med wifi har de inte koll på, det kostar skjortan och är långsammare än i indonesiens mest avlägsna byar. Jag trodde att jag kanske skulle ha lång tid att blogga där, men bara 45 minuter senare kom de andra sättande med campern och hämtade upp mig för att komma i tid till färjan.

På återseende Wellington! Utmärkt stad där jag gärna bott. 

Rasmus skrämde upp vår bakfulla skara med historier om sjögång från Peru och djuphavsgravar men den tre timmar långa överfarten var riktigt behaglig. Vi köpte scones från den traditionella ambulerande scones-vagnen (hurra! För det brittiska imperiet), sov och läste bok.

När man åker till Sydön så åker man genom ett sund med en massa öar i. Det blåste och var väldigt vackert. 

Stranddagen och Wellington

Hela förmiddagen solade gänget och jag körde boogieboard som jag flörtat till mig av badvakterna. Det var perfekta vågor och strålande sol. Senare skulle det visa sig att vi missat med solkrämen på olika underliga ställen (hela Mackans mage till exempel) och Rasmus fick lätt solsting.  Jag målade av en bit av kusten och så tog vi campern till en pizzeria som Malin läst om i Lonely Planet. Itailensk pizza och en intensiv diskussion angående skillnaden på dyrt och billigt bubbelvatten (det är skillnad!) i hettan.

I Wellington finns det tre campingplateser. Två av dem är parkeringar mitt i stan där man kan stå bara en natt, men vi valde den som låg en bit utanför. Det finns gräsmatta och är tyst och lugnt men det ligger bara 10 meter från en motorväg och precis under flygplatsen verkar det som.

Jag och Malin utforskade nationalmuseet på eftermiddagen. Det var storslaget och jätteintressant att lära sig om all natur vi har bott mitt i under två veckor. Min vana trogen gick jag rakt in i en skylt med näsan före, och snubblade en halv trappa ned. När vi tittade på konstsamlingen såg jag plötsligt min akvarell från gårdagen på väggen, fast jättestor och i olja!  Jag kände stark samhörighet med den schweitziske konstnär som på slutet av 1800-talet suttit på samma sten som jag och målat.

Jag fick en kostig känsla av att vara plagierad..

Killarna anslöt och vi åt på en löjligt dyr restaurang, drack öl, spelade biljard, dansade med kidsen och slutade i en enda (rät berusad) röra på hemväg i taxi när det började vända mot morgon. 

Malin guidade oss genom natten och Craft Beer med LP i högsta hugg

Tusen sorters bubblande vatten

Planen var från början att vi skulle söder ut och att Rasmus äntligen skulle hoppa fallskärm, men så kom Thermal Wonderland i vägen. Det var en japanska i köket som tipsade mig under scones-stekningen (ni läste rätt, det är ett av mina största genidrag hittills: om man steker shake-n-bake-sconessmet så blir det ljuvliga bröd) om att det var fullt av ”action” och ”velly cool”. Det var en stor yta med tusen olika aktiva gejsrar och källor som bubblade, var olikfärgade och stank. Vi strövade runt och tog kort, tittade på andra turister och svor över hur dyrt det var att komma in och att vi därför behövde utforska varenda millimeter av området. Det fanns illgrönt vatten, vatten som skiftade färg och lera som bubblade upp i långsamma (vad jag tänker som) Jurassic park-bubblor. I shopen fanns det maori-mantlar i fuskpäls med plastfjädrar och jag ångrar skarpt att jag inte investerade i en.

Ett sulfurstinkande vattenfall 

En bro över en arsenikflod

Sen åkte vi och åkte och åkte. Rasmus skulle hoppa fallskärm vid Taupa-sjön men ångrade sig i sista minuten. I staden vid Taupa-sjön bråkade jag och Marcus som två tjurar som låste horn. Rasmus dunstade och Malin mäklade fred. En timme senare sades det några förlägna förlåt och mumlades att jag inte riktigt menat… och så var det bra med det! Det var egentligen ganska bra att skrika på varandra och rensa luften rejält.

Jag föreställde mig innna jag kom till NZ att här skulle vara tropiskt varmt hela tiden. I verkligheten är det som en högsommarsemester i Dalarna – det kan vara mycket varmt men också regna som f-n med mygg som letar sig i överallt. Jag åkte hit utan jacka. Vid Tauposjöns strand, dagen innan vi skulle bestiga Mount Doom (som egentligen heter något annat, men det är det berg som figurerar i Sagan om Ringen-filmerna), så bestämde jag mig för att införskaffa en. Runt i affärerna i den lilla staden fanns det egentligen inget värt namnet jacka tills jag kom till ”Outdoor Crafts”, en sportaffär för tanter i övre medelåldern. Jag köpte en mycket snygg och funktionell Mormont-jacka och de skrämde mig till den grad för bergsbestigningen under morgondagen att jag funderade på att stödköpa extrakängor. Tur att jag inte gjorde det, för på vår camping sa ägaren att man kan göra den hajken i flipflop (det hade han gjort).

Kvällens campingplats var som vanligt: musik på toaletterna så att man inte ska höra när andra sköter magen, ett underutrustat kök, förbudslappar överallt och högljudda människor. Jag hör ju själv hur bitter jag låter när jag skriver det här, nu är vi inne på andra veckans campingliv och har kommit in i en bra rutin. Störs den blir man både arg och förnärmad – hur vågar folk? Va!

Vi förberedde med mackor, choklad, kokta ägg, torkad frukt, massor av vatten och museli-bars. Museli-bars har blivit resans räddning: vid nära förestående blodsockerfall proppar jag i mig en och ser världen i färg igen.

Det gröna vattnet var som gift i en tecknad film

rasmus böjer sig mot järnoxiden