Tusen sorters bubblande vatten

Planen var från början att vi skulle söder ut och att Rasmus äntligen skulle hoppa fallskärm, men så kom Thermal Wonderland i vägen. Det var en japanska i köket som tipsade mig under scones-stekningen (ni läste rätt, det är ett av mina största genidrag hittills: om man steker shake-n-bake-sconessmet så blir det ljuvliga bröd) om att det var fullt av ”action” och ”velly cool”. Det var en stor yta med tusen olika aktiva gejsrar och källor som bubblade, var olikfärgade och stank. Vi strövade runt och tog kort, tittade på andra turister och svor över hur dyrt det var att komma in och att vi därför behövde utforska varenda millimeter av området. Det fanns illgrönt vatten, vatten som skiftade färg och lera som bubblade upp i långsamma (vad jag tänker som) Jurassic park-bubblor. I shopen fanns det maori-mantlar i fuskpäls med plastfjädrar och jag ångrar skarpt att jag inte investerade i en.

Ett sulfurstinkande vattenfall 

En bro över en arsenikflod

Sen åkte vi och åkte och åkte. Rasmus skulle hoppa fallskärm vid Taupa-sjön men ångrade sig i sista minuten. I staden vid Taupa-sjön bråkade jag och Marcus som två tjurar som låste horn. Rasmus dunstade och Malin mäklade fred. En timme senare sades det några förlägna förlåt och mumlades att jag inte riktigt menat… och så var det bra med det! Det var egentligen ganska bra att skrika på varandra och rensa luften rejält.

Jag föreställde mig innna jag kom till NZ att här skulle vara tropiskt varmt hela tiden. I verkligheten är det som en högsommarsemester i Dalarna – det kan vara mycket varmt men också regna som f-n med mygg som letar sig i överallt. Jag åkte hit utan jacka. Vid Tauposjöns strand, dagen innan vi skulle bestiga Mount Doom (som egentligen heter något annat, men det är det berg som figurerar i Sagan om Ringen-filmerna), så bestämde jag mig för att införskaffa en. Runt i affärerna i den lilla staden fanns det egentligen inget värt namnet jacka tills jag kom till ”Outdoor Crafts”, en sportaffär för tanter i övre medelåldern. Jag köpte en mycket snygg och funktionell Mormont-jacka och de skrämde mig till den grad för bergsbestigningen under morgondagen att jag funderade på att stödköpa extrakängor. Tur att jag inte gjorde det, för på vår camping sa ägaren att man kan göra den hajken i flipflop (det hade han gjort).

Kvällens campingplats var som vanligt: musik på toaletterna så att man inte ska höra när andra sköter magen, ett underutrustat kök, förbudslappar överallt och högljudda människor. Jag hör ju själv hur bitter jag låter när jag skriver det här, nu är vi inne på andra veckans campingliv och har kommit in i en bra rutin. Störs den blir man både arg och förnärmad – hur vågar folk? Va!

Vi förberedde med mackor, choklad, kokta ägg, torkad frukt, massor av vatten och museli-bars. Museli-bars har blivit resans räddning: vid nära förestående blodsockerfall proppar jag i mig en och ser världen i färg igen.

Det gröna vattnet var som gift i en tecknad film

rasmus böjer sig mot järnoxiden