Att dyka med delfiner (och kräkas)

Världens bästa campingplats! Jag och Rasmus slog upp tältet under ett par rhododendron direkt på stranden och campevanen var nästan ensam (förutom ett nygift par med champagneflaskor och bordsgrill – vi skrattade och pekade och hade rätt kul åt dem).

Det var så fint och fridfullt att vi stannade en dag och hade egentid. Jag gick en lång promenad på stranden, fick ont i fötterna av den sträva sanden, såg en val, dödade sandflugor och målade av Kaikura på avstånd. Rasmus lärde känna Jason och Dobby, två fulla fiskare som var på fiskarsafarisemester och fiskade haj i djuphavsgraven som började 20 meter utanför kusten. Dobby sa att det var 1800 meter djupt, vi fick senare bekräftat att det ”bara” var 1600.  Ingen badade som ni förstår. Rasmus hyrde själv fiskespö men sedan hände det som ingen någonsin får nämna, varför jag inte heller nämner det här. Men det hände, och campingen är nu ett fiskedrag fattigare.

Stranden, utsikten till höger

På stranden säger Rasmus ”titta Sofie, jag har hittat en grön sten som inte ser ut som de andra stenarna”. Den är stor som tre finska pinnar,  vägde kanske 400 g, grön och spräcklig och lite glittrig på sina ställen. Häcklandet när jag försökte ta med mig en snäcka i bilen för några dagar sedan var enormt, så jag ryckte mest på axlarna och svarade ”så fin Rasmus!”. Han la den på en annan sten och vi gick vidare. Bara timmar senare såg vi en stor skylt ”Welcome to Jade-country!” och insikten att vi hade hittat jade för flera tusen kronor …och sedan lämnat kvar den …tog ganska hårt.

Stranden, utsikten till vänster

Under eftermiddagen var de andra i Kaikura och bokade delfininutflykten. Jag köpte en glass. Det var min middagsdag och jag bjöd på pasta och italienskt inspirerad tomatsås, tunt skivade morötter med apelsindressing (apelsin var dagens hemliga ingrediens) och husets vin. Vi åt och fnittrade åt de nygifta (som nog tyvärr var svenska…), eldade pinnar och spelade mexican train.

Klockan fyra började vi snooza och halv fem gick alla upp. Tältet var så bråkigt och jag så trött att Rasmus tog över nedtagandet. Som frukost åt jag en morot och musli med lite yoghurt (varför är detta viktigt? Det ger sig snart). På delfincentret skeppades vi runt som får, vid olika stationer fick vi utrustning, fick se en film, fick säkerhetsinformation och slussades på bussarna till hamnen. Jag var trött och yr och blev åksjuk redan under bussturen.

Båtturen ut var gungande. Jag somnade på min stol och mådde kasst. Vattnet var svinkallt men det kryllade av delfiner! De simmade så nära att man kunde ta på dem (men det fick man inte så det gjorde jag inte). Man skulle skrika på dem genom snorkeln och det kändes fånigt först men helt naturligt efter ett tag. Det var jättesnabba och jag försökte simma med dem och runt dem. Hela upplevelsen var väldigt intensiv. De lever av djur som bor i djuphavsgraven och kommer upp på natten.

Tyvärr var vågorna jättehöga och jag var trött och redan enormt åksjuk. Både moroten och muslin kom upp i omgångar och jag svalde massor av saltvatten. Till slut plockade båten upp mig och sa att jag inte fick simma mer. De andra såg inte heller helt fräscha ut när de kom upp. På tillbakavägen hoppade delfinerna kring båten och slog volter.

Jag har några bilder på delfiner som hoppar, men de är inte så fina, så jag skippar dem.