Jag har vänner (fler än en, dvs en vänskapskrets!)

Humöret är på topp i Sydafrika. Arbetet på akuten är roligt, nu känner jag alla MOs (underläkare) och hittar överallt. Jag får sy sår eftermiddagarna i ända och idag så lärde jag faktiskt ut en knut (sänkningsknut för intrakutana stygn). Sköterskorna har tinat upp och de skojar med mig hela tiden ”Eh Swedish doktor Mengele – when are you gonna stitch me a sweater?!”. Det har kommit två nya svenska läkare så ibland är vi faktiskt fler svenskar än sydafrikaner i rummet. Men det bästa av allt är att jag har lärt känna de andra utbytesstudenterna och nu plötsligt så händer det grejer!

Igår var vi på middag på en indisk restaurang i en förort, en av killarna är indisk-kanadensisk. Middagen var enorm och de bjöd på juice, kaffe, mer mat, efterrätt och indiska bullriga skratt. Det är häftigt att alla utbytesstudenterna liknar mig, de flesta har varit på många utbyten. Plötsligt känns det inte så crazy att vara själv här på utbyte. Ufo-känslan av ensam svensk tjej på traumakirurgiutbyte i Johannesburg har försvunnit.

Ikväll är det grillning hemma hos några av de tyska/engelska och på fredag är det pool-party hos en tys tjej. Hur ska jag hinna med allt? Allvarligt talat så stormtrivs jag här i värmen och skriver så sakteliga på min uppsats. Även den börjar arta sig och nu tror jag snarare att jag skriver för mycket och måste börja korta ned. På måndag börjar jag på barn(trauma)kirurgen och jag hoppas att jag kan få se en del Hirschprungspatienter på avdelningen. Som tur är får jag fortfarande göra kvälls- och helgpass på stora traumakirurgen. Imorgon är det lönedag här och då har jag nattjour. Pengar i fickan = sticka kniven i grannen.

Internet är just nu opålitligt, det slås av och på verkar det som. Jag hoppas att det löser sig. 

Sabi Sands private game reserve

Nu är jag "hemma i Johannesburg" igen och försöker att ta in allt som mamma och jag har upplevt. Jag trodde ju länge att vi skulle till "vanliga" Kruger-parken, fast det var fel. Mamma hade bokat safari i ett privat vildmarksområde i anslutning till Kruger. Detta innebar att vi var helt ensamma med naturen, jeepen fick köra vart den ville (även utanför vägarna) och det fanns så otroligt mycket djur! Bilderna nedan är bara toppen av isberget. Vi bodde på värsta lyxresorten med pool, ett eget litet hus, nya dukningar på nya platser (inne, ute, veranda, vardagsrum) varje dag, ganska få gäster (vi var väl 7 som högst på samma gång), ganska (väldigt) mycket personal och myyyyycket mat. Maten försökte de verkligen med, men den var nog bara sådär tyvärr, allt annat var fantastiskt så det gör inte så mycket. 

Chefen i sin nya solhatt. 

En antilop i soluppgången. 

Elefant på vägen. 

Trollslända vid "sun downer", då stannar man med jeepen på savannen och dricker ett glas vitt och äter lite biltong (beef jerky)

Elefanter på g. 

En European Roller precis utanför vårt hus. 

Kungen! De är så vackra! 

En buffel som chillar. 

Gnuuuu

Bufflarna kan vara ganska aggressiva. 

Solnedgång. 

Mamma och vår guide Andrew!

Våra nya vänner Bruce och Humphrey. 

Spindlar överallt - det syns inte men den här är ca 15 cm

Jeepen

"husflodhästen" Harry som bor i dammen vid resorten. 

Simbas mask!

Grodor som bygger bon i träden, här kläcks de ur ett av dem. 

Impala!

Fler impala! (de var överallt) 

Vi poolen. 

Här är en gnu som vi först såg levandes stående i vattnet med en krokodil som höll fast den och en hyena och ett lejon väntandes på stranden. Nu är den död och på bilden ses gnun och krokodilen. 

Simba!

antilop av något slag. 

Alla vid bilen. 

Soffix och Mammix

Och en elefant som utför rivningsarbete. 

kirurgiska hjältedåd och djurens konung

Höjdpunkter under helgen:

Nummer ett

Jag hittar en helt ny säng i förrådsrummet fredag natt och eftersom det är total stiltje mellan tolv och halv två så sover jag riktigt gott då. Rummet är packat med undersökningsapparater, gamla journaler och lådor med intravenös vätska och där finns ett aggregat som ibland brummar igång. Så fort något händer som kräver apparatur (= något intressant) så blir jag väckt.

Kan ni se var felet är? För alla som precis kan se att det är en bröstkorg så är det en vänstersidig diafragmaskada med tarmar upp i bröstkorgen och ett drän på höger sida. 

Detta är ett bäcken. Felet här ser ni om ni följer inre "ringen" med fingret - bäckenet är brutet på två ställen där. 

  Nummer två

Nu kommer jag att beskriva ett patientfall, en kille som kom in med ambulans precis när jag hade vaknat till igen. (se röntgenbilderna ovan) 

Ambulansmännen lyfter in honom på ryggradsstabiliserande bår och berättar att han hittats vid en trafikolycka. Han hade tagit sig ur bilen själv och svarade på deras frågor men hade ont i kroppen och verkade ganska förvirrad. I ambulansen får han morfin och sjunker i medvetande. När han kommer in till oss är han inte längre vid medvetande. Det är en grabb på 22 år, lång och muskulös och med en massa ringar i öronen och på händerna. Det första som händer är att han intuberas (man kan inte vara säker på att han kan andas själv) och sedan börjar undersökningen. Blodtrycket faller stadigt, och pulsen är snabb, han andas 30 andetag per minut. Från höger lunga låter det ingenting när man lyssnar och som en trumma när man knackar så lungsäcken punkteras med en grov nål. Det låter ”swossshhhhhhhh” när luften från en övertryckspneumothorax kommer ut. Sedan sätts det ett drän (som ett långt tjockt sugrör med ett vattenlås på slutet) in i lungsäcken och undersökningen fortsätter. Trots all vätska han har fått så går inte blodtrycket upp; då är man en s.k. ”non responder” och det blöder någon annan stans ifrån tills motsatsen är bevisad.  Buken är hård och när läkaren trycker samman bäckenet så bara glider allt under huden. För att stabilisera tar man ett lakan och knyter och vrider det många varv till en hård gördel. Den portabla röntgenmaskinen visar att vänster diafragmavalv är sönder och tarmar har åkt upp i vänster lunga samt att bäckenbenen och ett nyckelben är brutna. Denna sekvens tar bara några minuter och sedan springer alla med patienten till operation. Han hinner knappt läggas på bordet förens kirurgen drar kniven över magen, sticker ner armarna upp till armbågarna, muttrar lite och ryter ”sutur – ligatur!”. Några kärl knyts av och diafragman sys ihop på under en minut och sedan packas buken full med handdukar och vakuumförsluts. Detta kallas ”damage control”, när (om…) patienten blir mer stabil så öppnar man vakuumplåstret och fixar skadorna. Man köper även tid till att göra en ordentlig CT-angio. Efter denna omvälvande upplevelse gick jag tillbaka till akuten (som heter avdelning 163) på darriga ben.

Diafragman sys och skadade kärl ligeras. 

 Nummer tre

Klockan fyra på morgonen kommer det in en ung kille med ett stort förband om hela huvudet. Han har blivit knivstucken genom örat och ytliga delar av halsen. Först så kollar vi på såret och sedan frågar den stressade underläkaren om jag kan sy det här. Well …kan och kan? ”Eh, just don’t stitch in cartilage or arterys. You can do it my man!” Och det kunde jag! Jag ligerade till och med en liten (ok mini-pluttig och förmodligen en ven) artär. Han fick en återbesökstid hos plastikkirurgen på måndag, antibiotikasalva, ett stort plåster och alvedon med sig hem. 

Så här såg han ut innan mitt "storslagna" kirurgiska ingrepp. 

Det är helt igen!

Det tog nästan en timme att få alla suturer på plats, även djupt ner i innerörat hade kniven gått. 

nummer fyra

Lördagen sov jag mes och handlade lite mat. På kvällen bjöd de tyska utbytesstudenterna på fest på sitt rum med öl, andra utbytesstudenter och en massa blodiga historier om upplevelser på sjukhuset. Dagen därpå stack vi till ”Lion Park” och kollade på lejon. Man fick gå in i lejonungarnas bur och klappa dem! Vi var med på en "game drive" där man åker runt i en stor lastbil med galler och kollar på de djur som råkar passera. Det var en duktig guide som berättade en massa intressanta saker. Tyskarna är alla rätt grabbiga (och tyska!), det var mycket "kolla hennes rumpa - höhöhöh!" på tyska om förbipasserade. Jag förstod ju ändå lite och försökte läxa upp dem men gav upp. Sedan gick mitt blodsocker i skorna för jag åt väldigt lite till frukost. Tyskarna käkade pizza med ost och fefferoni ("just like home!") och jag en jättelik hamburgare som grillades direkt på plats. Var mer mottaglig för tysk grabbhumor efter det. Alla fyra var rätt så slut (kanske lite bakfulla…). Det var ändå en riktigt bra dag som avslutades med att vi gick och simmade i universitetsbassängen. 

nummer fem

Idag satte jag mitt första thoraxdrän! Jag fick såklart mycket hjälp, och läkaren checkade att allt var rätt men det är ändå en milstolpe.

Jag och lejonbäbis!

Giraffen räcker ut tungan.

Jag står under en giraff!

en "not so happy" struts

"glöm inte Simba, glöm inte vem du är!"

Surikater i givakt. 

Kungen gnager i sig ett hästben.

Det var otroligt hög "familjesemester"-faktor på stället. 

(extrainlägg) Hygien, skrivet i affekt.

Där hemma under läkarutbildningen så tänkte jag alltid "men va fanken, kan hygien-hysteriska sjuksyrran sluta klaga på mina ärmar som går 1 cm nedom armbågen liksom!". Att det finns sjukhuskläder i min storlek förutsätts, och jag var tyst upprörd över att vi inte fick tofflor under kirurgiterminen. Sprita stetoskopet förstör gummiringen så det undvek jag i det längsta - och suck! På barnavdelningen och infektion måste man ta av sig rocken när man gick in till patienten. Att man inte får ha halsband på operation, att man till och med måste byta sina strumpor. Händerna som kliar av all sprit.

Här har jag förvandlats till en hygiendemon med en stadig OCD på uppseglande. Läget här hade gjort den slappaste administrationssköterska till en skakande liten hög som fått skyfflas ut till förtidspension. Alla läkare som är längre komna än AT klär sig "casual smart". Detta innebär chinos, skjorta och slips för killarna (slipsen släpas över varje patient och dippas upp och ner ur sår), högklackat, pennkjol och liten tight överdel för tjejerna. Ingen har läkarrock, alla har vigselringar, klockor, armband, långa dinglande halsband, ryggsäck/väska från Prada/Gucci/Mulberry och alla tjejer har utsläppt hår. Till och med på akutmottagningen har de sina egna kläder. Jag har försökt fråga om det och motiveringen är "It's social status, and besides, all our patients are sick!" - jaha? Så ni är där för att ...de ska infektera varandra? För att visa upp er sociala status? Är man av åsikten att man måste ha sin vigselring under OP-handskarna (vilket alla har här) så har man inte på operation att göra, man agerar inte i patientens intresse. Det har gått så långt att en av mina kollegor sa "no, no! there are no evidence of this!" Jag fick 1700 träffar på PubMed (en sökmotor för vetenskapliga artiklar) när jag sökte på "hand hygiene + ring". Jag måste helt enkelt skriva av mig om det här, det är ingen mening att skälla på någon som är del av systemet.

Ordningen på avdelningen och akuten! Herre gud min skapare. Jag börjar varje akutpass med att städa i suturrummet. Det innebär att jag slänger flera dagars öppna handskpaket, gamla blodiga kompresser, flyttar möbler, fyller på materialet och dränker alla ytor med klorhexidin. Inte av estetiska orsaker utan bara för att kunna vara där och jobba. Jag fick ta ut 20 säckar av urinindränkta patientkläder häromdagen... Vad gör sköterskorna (och läkarna)? Jo de chillar och läser tidningen. Det är ingen som ser till att det finns material till trauma-bay (där man återupplivar patienter) och det är ingen som bryr sig om det är blod över hela golvet (vilket det är!).

Det är synd och skam att de är världsledande inom trauma och räddar patienter som hade varit dödens lammungar och sedan dör patienterna av en infektion en vecka senare. Jag skulle kunna prata i timmar om det här, min slutsats är att jag är tacksam att jag är utbildad i en svensk sjukhusmiljö som håller acceptabel hygienisk standard.  

ATLS-kurs

Nu har jag gått en ATLS-kurs här i Johannesburg. Den är en av väldens högst rankade och det känns mycket bra! Eftersom jag är student så fick jag inte skriva slutprovet (jag gjorde ett ”test-prov” istället) och så spelade jag skadad när doktorerna skulle göra sitt praktiska slutprov. I vilket fall fick jag ett fint diplom. Jag kommer att ha väldig nytta av utbildningen på traumaakuten här.

De gav oss jättemycket mat och fika, till exempel så fick vi ”red velvet cake” som har revolutionerat min syn på tårtor. Den är fyra våningar hög, chockrosa och innehåller bland annat pecannötspaj, kanderade hallon och vaniljkräm.

Han heter "Innocent" i förnamn (jag skojar inte) och fick agera patient ås oss.

Lektionerna varade från sju på morgonen till sju på kvällen och gick slag i slag. Vi såg inte dagsljus på två dygn. Det var som en recap av hela läkarutbildningen på två dagar. Deltagarna varierade från en klinikchef på en av väldens största traumacenter till tandläkare och frågorna varierade en hel del därefter. Det roligaste var de praktiska övningarna på grisar och dockor; där hemma så är grejerna vi fick testa ovanliga men här så gör man dem varje dag på akuten! Jag kan även stolt meddela att det var bara en professor i kardiologi och undertecknad som lyckades med pericardiocentesen (att sticka hål på en blodfylld hjärtsäck med en nål) på gris.

Det var mycket bra röntgenundervisning. 

Min kompis blir sminkad om knogarna (han har även ett knivstickssår på ryggen)

Damen som sminkade oss. 

Att vara skademarkör (alltså trauma-offer-skådespelare) var också hysteriskt roligt. Jag spelade en full svensk turist som missade vänstertrafiken och blev kastad ut ur bilen vid en sidokrock i korsning. Varje gång vi började så hade jag öl i munnen som jag låtsaskräktes upp i en papperskorg och sedan svamlade jag på svenska och vägrade lägga mig ned. Vi hade fått läskiga sminkskador på kroppen, mina skador var sår i ansiktet, ventil-pneumothorax, instabilt bäcken, sår på handleden och en tibiafraktur på vänster sida. Nästan alla misslyckades för de ville intubera mig direkt (då gör man lungskadorna värre och patienten går in i riktig chock). Sköterskorna försökte ibland hjälpa dem och jag också ”Why you tubing me doctor? I will sue you for tubing me!!!” men de var så stressade att de inte fattade vinken.

Brr! 

Visst ser det verkligt ut! Men det är bara lim, röd färg och lite smuts. 

Road accident team!

Min fruktansvärda hand. 

Nu ser jag fram emot min nattjour ikväll, och ska ut och sola och läsa bok! Jag har även fixat så att jag får vara på barnkirurgen de sista veckorna (bra för min uppsats som är inom ämnet barnkirurgi) men jag kommer att göra nattpassen på traumaakuten. Jag är djupt lycklig och tacksam för att få vara här och se allt det här! Instruktörerna på ATLS-kursen har givit mig en hel del bra kontakter inför ST och vikariat och om det är möjligt vill jag tillbaka hit och jobba så snart det bara går.  

Jordens coolaste neurokirurg och min första finger-bas-blockad

Dagens två (tre) highlights: 

Här ser vi henne i full action, tyvärr fick jag inte med jättetången på bild.

Nummer ett

Det ska till en neurokirurg för en patient som blivit skjuten i halsen i höjd med atlaskotan och behöver stabilisera ryggen innan operation. En neurokirurg är i den allmänna fördomsvärlden en lång man, ungefär 45 men ser ut som 30, snygg, har vind i håret, säger bara djupa och smarta saker och liksom glider fram över golvet när han går. Han är helt enkelt Dr MacDreamy om man ska dra en Greys Anatomy-referens. Men här på Johannesburg General så kommer en helt annan figur springande. Uppenbarar sig gör en kort, mammig tant i jeanskjol som stressat frågar var patienten är. Hon börjar hela seansen med att utbrista ”Evrrreyboddey, I am on maternety leave right now. Let’s make this a quick one!”. Sedan tar hon en kort blick på en röntgenbild och ber om ett munskydd. Sköterskorna börjar packa upp ett paket med vad som ser ut som en gigantisk tång, saxar, knivar och sprutor. Patienten ligger och är nog ganska orolig, för doktorn tar upp jättetången med skruvar i käften och svarar på min fråga ”we are gonna weight his head down, eh! So he can’t move.”. Vi frågar försynt om hon vill ha ett förkläde, hon tittar ner på sin jeanskjol och svarta tröja ”weeerrrl, there can be blod, OK, give me an apron like a real house wife”. Sedan börjar proceduren med att borra in skruvar i patienten kranium och fästa vikterna så att han inte kan röra huvudet. Det var skönt att få sina fördomar helt omkullkastade – för jag hade hellre velat bli behandlad av henne än av dr MacDreamy. 

Patienten får en steril duk om huvudet med blottade tinningar där skruvarna/spikarna ska in.

Nummer två 

Det kommer in en patient som har greppat en kniv med vänster hand när han blev överfallen på gatan. Han har djupa sår på tre av fingrarna och kan inte böja ringfingret. Han är också både stick- och blodrädd och verkar må illa själsligt av sin egen hand. Här hade man i Sverige gjort en undersökning, tvättat, lagt på jelo-net (ett sorts förband som är ”vått” med gel i och skonsamt för såret) och sedan skickat akut till handkirurgen. På Johannesburg General får istället läkarstudenten som gillar att sy (jag alltså) undersöka, tvätta och sedan sy. Jag blev tillsagd att lämna ringfingret för det skulle plastikkirurgen titta på (de har ingen handkirurg här). Jaha! Handen är för det första nästan svart av smuts. Jag skrubbar med vatten – det har halvdan effekt. Efter det fullkomligt badar jag hela handen i klorhexidin, jag tar till och med en spruta och stålar klorhexidin ned i såren. Patienten sitter och har ont ”Doctor! It hurts so much doctor, I am going to die, doctor. Oooouuuuåååå uuuooooååååå”. Det är inte direkt en situation som jag är van vid, han skriker verkligen högt. Då tittar en sköterska in ”Ey YOU MY MAN, STOP CRY LIKE A LEEEETTEL BABY!!”. Då blir han tyst och sitter mest och mumlar böner till ”mother Mary and her husband, him Joseph”. Jag lägger fingerbasblockader (med ett visst utbrott av ”ooouuåååå doctor!”) och syr igen såren. Tyvärr så fanns det bara 2.0 (jättetjock) eller 6.0 (supertunn) tråd att tillgå som var ickeresorberbar. För detta fick jag lite skäll av plastiskkirurgen som sedan kollade på ringfingret men annars var hon mycket nöjd. Jag är själv mycket nöjd – jag lär mig hur mycket som helst här!

Min extremt noggrant tvättade första sutur på hand.

Ett ensamt litet "Hope" i traumasalen.

Nummer tre

Idag så haglade det! Jag kände mig nästan som hemma, jag har hört att ni har snö. Här är det mellan 20 och 30 grader., så haglet smälte snabbt.