Put in that dibble, please!

Jag har haft ett mycket givande möte under morgonen med min chef doktor ”Mojäng” (ja, det är exakt så det uttalas) där han tittade länge på mig och sa ”Welcome to my Department. Be careful, and see to that you hang around when the fun stuff happens.” Efter det gavs det massor av råd om HIV-prevention, tider och annat. Han hade ett mycket fint kontor.

Morgonmötet med alla ”interns”, ”residents” och ”consultants” var som en cirkusföreställning/actionfilm återberättad på ett allvarligt sätt. Folk hade kastat sig ut från bilar, fått båda benen avknipsade i trafikolycka, blivit skjutna rakt genom skallen men talade fortfarande, trillat nio våningar i fritt fall med mera, med mera. Det viktiga (och otroliga!) var att de fortfarande var vid liv, låg på avdelningen och jag såg allihopa under morgonronden. Här är de mycket undervisningsbenägna och bara skjuter ut frågor hit och dit om allt möjligt. Stackars ST-läkarna alltså, för när ingen kunde svara under ronden så tittade ”Proff Mojäng” strängt på dem och de fick skruvande medge att de inte visste svaret. Lokalerna är som om man hade behållit Blocket i sitt ursprungliga sextiotalsskick och sedan använt, använt och åter använt det.

Lunch i stekande hetta med fyra svenska läkare i trädgården på Med. Fak. Jag har hittat en ny idol – hon är en svensk läkare anställd av försvaret som jobbar för FN. Åh! Det vill jag också göra, det verkar SÅ HÄFTIGT.

Vi läkarstudenter ska vara på ”Casualty” (trauma-akuten) på eftermiddagarna. Jag och Dom traskade glatt dit och det första som händer är att en stressad läkare säger att en kille med ”crush syndrome” måste få ett dropp snabbt. Han muskler håller på att brytas ner för att han har legat klämd länge och för att späda ut blodet med de farliga nedbrytningskomponenterna så ger man dropp. Dom tittade på mig och sa ”There will surely be someone guiding us through this..?” Jag och Dom är ungefär lika borttappade, vi inser med ens att nej, ingen kommer att hjälpa eller handleda oss. Febrilt börjar vi fråga och leta i lådor och skåp efter material. Ordningen på akuten är det sisådär med, allt ligger huller om buller lådorna. Dom gör två försök att få in nålen, det lyckas inte. Det är min tur. Jag får ett tips av en sköterska att jag ska sprita mer än vad jag gjort innan och när jag gnidit tre stora spritade tussar i armvecket så ser jag plötsligt kärlen. Detta är inte magi utan helt enkelt att han var så smutsig att det blev som en andra hud. Droppet kopplas och jag och Dom andas ut (det här tog en timme i runda slängar). Först när all ”action” är över så reflekterar vi över att patienten är handklovad vid sängen, alldeles gul i ögonvitorna, har Karposis sarkom (ett tecken på AIDS) och att två poliser sitter och tittar roat på oss, de käkar chips. Patienten är tydligen en superbrottslig man som blivit påpucklad av några kumpaner och sedan legat gömd under en bil så länge att hans muskler börjat brytas ned.

Tornet med den rosa bollen är mitten av Johannesburgs farligaste förort och gränsar mot universitetsområdet. Det är därifrån alla traumapatienter kommer.

Då blev det liksom nog för mig mentalt och jag behövde fixa med mitt passerkort innan IT-killen gick hem vid klockan 15. Jag slutade helt sonika för dagen på eget bevåg. Jag fick kortet fixat (”Noooo, Noooo, Ej premmis yo Mam, this working!!”) och gick och simmade av mig i bassängen på campus. Det enda som överraskade under resten av dagen var att jag krockade med en gås som guppade runt när jag simmade ryggsim.