Sofie Örnö Ax reser i världen. : Första veckan och hur man (över)lever på Johannesburg General

Det är sent på eftermiddagen och skyfallet med åska som kommer punktligt varje dag har precis börjat. Först hör man en åskknall, sedan startar regnet och efter 30 minuter så bedarrar vinden och som om ingenting har hänt så går solen ner från på en rosa horisont. Jag ska snart gå till mitt första nattpass på traumaakuten. Med mig har jag två äpplen, lite mintgodisar, en kokt majskolv och en bananpannkaka.

Första veckan har varit riktigt tuff. Det är svårt när man inte hittar, bara känner 2 eller 3 människor och vården är så olik (men samtidigt lik) den som ges i Sverige. ”Trauma Ward” är en dödsavdelning för unga, oftast alkoholiserade eller drogande, män. De blir skjutna, slagna, klämda, knivskurna eller alltihopa på samma gång. Efter det initiala omhändertagandet får de en plats i en sexsängssal. Det finns en sköterska på två sådana salar. Har de riktig tur så blir de hjärtövervakade. Prover tas varje dag och skrivs upp på en stor papperstavla som finns invid sängen. Två gånger om dagen är det rond – en med ST-och AT-läkare och senare en med överläkaren. En gång i veckan kommer professorn och tittar till patienten. Specialisterna och professorerna är klädda vanliga kläder, de andra gör lite som de vill men oftast har man i alla fall en sjukhusbusarong. Jag tycker att det är frånstötande och oprofessionellt att en patient ligger med stora hjärnblödningar och liggsår och så står där en kvinna i höga klackar, en liten spetsklänning, mulberryväska och ett munskydd och ska undersöka honom. Ingen av patienterna blir ordentligt undersökt av de som verkligen kan för de är ”för fina” för det! Man får ha på sig vad man vill men när man handskas med sjuka människor så ska man banne mig vara klädd för det.

Jag har hängt med en AT-läkare som heter Stephen den här veckan. Han är trevlig och vill bli ögondoktor, vilket innebär att det inte gör honom något om jag tar prover och gör olika praktiska saker som han inte är så intresserad av. Så jag har tagit en massa blodprover, satt dropp, tagit artärprover från handled och ljumske och lärt mig hur man tar odlingar och skriver röntgenremisser. En bra sak här är att det är så dålig tillgång på röntgentider att man verkligen måste motivera ordentligt varför man vill ha undersökningen på remissen, annars får man den inte gjord. Jag har lärt mig massor om hur man hanterar nålar och prover och hur försiktig man måste vara. En av patienterna på avdelningen har New Delhi-MRSA och ESBL. Detta visste vi inte när vi (jag) tog odlingen men som tur var så idkades det strikt hygien med dubbla handskar, munskydd, förkläde och ett formligen bad av sprit efteråt så jag hoppas att jag inte är smittad…

På eftermiddagarna är jag på 163 ”casualty”, alltså traumaakuten. Det har varit rätt lugnt så jag vet var allting finns och hur man handlägger en patient i stora drag nu. Alla vill lära en saker HELA TIDEN vilket är helt fantastiskt och jag kunde bara önska att det var såhär i Sverige. En eftermiddag fick jag följa med och sätta ett thoraxdrän på röntgen (en man som röntgades för något helt annat hade visst en gigantisk pneumothorax). Även om det var bråttom, han hade precis fallit ihop och slutat andas, så förklarade läkaren lugnt vad hon gjorde och lät mig till och med känna på insidan av bröstkorgen så ”jag skulle veta hur det ska kännas när jag gör det själv”. Jag har även handlagt ett korsband som slitits av och fått lära mig hur man gör FAST (fast assesment sonography of trauma) för att utesluta blod/vätska i buken.

Nu måste jag dra ner till sjukhuset. Hoppas att det blir mycket att göra för jag får inte gå hem medan det är mörkt ute, alltså måste jag stanna 12 h. God natt!