Jordens coolaste neurokirurg och min första finger-bas-blockad

Dagens två (tre) highlights: 

Här ser vi henne i full action, tyvärr fick jag inte med jättetången på bild.

Nummer ett

Det ska till en neurokirurg för en patient som blivit skjuten i halsen i höjd med atlaskotan och behöver stabilisera ryggen innan operation. En neurokirurg är i den allmänna fördomsvärlden en lång man, ungefär 45 men ser ut som 30, snygg, har vind i håret, säger bara djupa och smarta saker och liksom glider fram över golvet när han går. Han är helt enkelt Dr MacDreamy om man ska dra en Greys Anatomy-referens. Men här på Johannesburg General så kommer en helt annan figur springande. Uppenbarar sig gör en kort, mammig tant i jeanskjol som stressat frågar var patienten är. Hon börjar hela seansen med att utbrista ”Evrrreyboddey, I am on maternety leave right now. Let’s make this a quick one!”. Sedan tar hon en kort blick på en röntgenbild och ber om ett munskydd. Sköterskorna börjar packa upp ett paket med vad som ser ut som en gigantisk tång, saxar, knivar och sprutor. Patienten ligger och är nog ganska orolig, för doktorn tar upp jättetången med skruvar i käften och svarar på min fråga ”we are gonna weight his head down, eh! So he can’t move.”. Vi frågar försynt om hon vill ha ett förkläde, hon tittar ner på sin jeanskjol och svarta tröja ”weeerrrl, there can be blod, OK, give me an apron like a real house wife”. Sedan börjar proceduren med att borra in skruvar i patienten kranium och fästa vikterna så att han inte kan röra huvudet. Det var skönt att få sina fördomar helt omkullkastade – för jag hade hellre velat bli behandlad av henne än av dr MacDreamy. 

Patienten får en steril duk om huvudet med blottade tinningar där skruvarna/spikarna ska in.

Nummer två 

Det kommer in en patient som har greppat en kniv med vänster hand när han blev överfallen på gatan. Han har djupa sår på tre av fingrarna och kan inte böja ringfingret. Han är också både stick- och blodrädd och verkar må illa själsligt av sin egen hand. Här hade man i Sverige gjort en undersökning, tvättat, lagt på jelo-net (ett sorts förband som är ”vått” med gel i och skonsamt för såret) och sedan skickat akut till handkirurgen. På Johannesburg General får istället läkarstudenten som gillar att sy (jag alltså) undersöka, tvätta och sedan sy. Jag blev tillsagd att lämna ringfingret för det skulle plastikkirurgen titta på (de har ingen handkirurg här). Jaha! Handen är för det första nästan svart av smuts. Jag skrubbar med vatten – det har halvdan effekt. Efter det fullkomligt badar jag hela handen i klorhexidin, jag tar till och med en spruta och stålar klorhexidin ned i såren. Patienten sitter och har ont ”Doctor! It hurts so much doctor, I am going to die, doctor. Oooouuuuåååå uuuooooååååå”. Det är inte direkt en situation som jag är van vid, han skriker verkligen högt. Då tittar en sköterska in ”Ey YOU MY MAN, STOP CRY LIKE A LEEEETTEL BABY!!”. Då blir han tyst och sitter mest och mumlar böner till ”mother Mary and her husband, him Joseph”. Jag lägger fingerbasblockader (med ett visst utbrott av ”ooouuåååå doctor!”) och syr igen såren. Tyvärr så fanns det bara 2.0 (jättetjock) eller 6.0 (supertunn) tråd att tillgå som var ickeresorberbar. För detta fick jag lite skäll av plastiskkirurgen som sedan kollade på ringfingret men annars var hon mycket nöjd. Jag är själv mycket nöjd – jag lär mig hur mycket som helst här!

Min extremt noggrant tvättade första sutur på hand.

Ett ensamt litet "Hope" i traumasalen.

Nummer tre

Idag så haglade det! Jag kände mig nästan som hemma, jag har hört att ni har snö. Här är det mellan 20 och 30 grader., så haglet smälte snabbt.