Sofie Örnö Ax reser i världen. : att bara våga tala med någon

Det är en förvirrande värld. Jag har inte förberett mig alls så mycket för det här som jag skulle. Till exempel: på alla andra resor har jag med mig min fickkniv/multiverktyg, så icke denna gång! Jag förstår nu varför Lonely Planet är så vag när det gäller Johannesburg för ingenting är statiskt här. Allt rör på sig och liksom pulserar. Jag tänker mycket på om det var ett misstag att åka hit – jag är helt ensam och det känns just nu rätt meningslöst att vara här. Det är precis som i början av utbytesåret i Belgien (fast varmt och mer exotiskt), hemma känns så nära med Skype och internet men är egentligen extremt långt borta. Jag antar att det kommer att bli bättre när jag börjar på sjukhuset och har ett naturligt skäl att lära känna folk.

I morse testade jag att springa på löpband men jag är fortfarande förkyld från Sverige så det blev en ytterst kort runda. Gymmet är ett luftigt rum, nästan ett utomhusgym faktiskt, och de lättaste vikterna är 10 kg. Jag måste nog träna bara för att kunna lyfta dem.

Var ganska slut men tog en tidig buss till köpcentret Rosebank för att köpa mat och väsentligheter. Det var en upplevelse! Köpcentret var som en stor myrstack full med folk och affärer och ljud och ja …det var ungefär som Burlöv Centrum fast väldigt mycket varmare. I affären hittade jag ungefär häften av det jag ville ha (men det viktigaste fanns: kaffe) och jag tyckte nog att det var lite klent i grönsaksväg. Hade förväntat mig ett hav av färska grönsaker och kryddor – måste fråga runt vart man får tag på det. Köpte Terry Pratchetts nyaste bok. Sprang med alla kassar till bussen tillbaka till säkerheten på Wits Junction Det tog hela dagen att handla. Sedan har jag skypat, kollat på safarialternativ för mig och mamma och faktiskt:

Jag har gått ner till community center och spelat kort med tre studenter och pratat med en som tvättade. Det är svårt att ta sig för att bara tala med någon sådär. ”Hello-my-name-is-Sofie-I’m-a-swedish-exchange-student-what-is-your-name?”, de tittar på en ”Hello, say that again please, you speak so fast!”. Det fungerade faktiskt bättre än vad jag trodde. Alla är väldigt snälla här i alla fall. Min resa liknar hittills ett socialt experiment med en deltagare: jag själv.