Sofie Örnö Ax reser i världen. : Ensam i Johannesburg

Jag har under dagen känt mig ensammast i hela världen. Det har varit fruktansvärt synd om mig. Jag grät till och med en skvätt (storbölade i en halvtimma) över att vara allena i en okänd stad, långt ner i en okänd världsdel. Fast nu känns det bättre: jag har en plan.

När planet landade i morse var jag ganska groggy av sömntabletten och hela resedygnets strapatser. Så när kön går mot passkontrollerna går jag bara med. Då säger en man, helt utan uniform (han hade shorts och gympadojjor) ”Remove your glasses Mam!”. Jag blir helt ställd ”but I can’t see without them…”. Han blir irriterad och när jag tar av mig och sätter på dem snabbt säger han ”Remove again Mam, put on later mabbe!”. Jaha – så där står jag i en suddig värld, jag har synfel – 6 på båda ögonen, och då blir han ännu mer irriterad ”LOOOOOK OVER THEEEEEERE MAM!” – ”Where? I can’t see anything”, vad sjutton är det här tänker jag. ”You don’t see it, it sees you!” – med denna brillianta förklaring fortsätter jag snubblande mot passbåset. Där sitter en man som skrattar. Han förklarar snällt att jag kan sätta på mig glasögonen och att det jag tittade på var en infrakamera som mäter temperaturen i ögonen. Den kollar så att de som kommer in i landet inte har gula febern.

Gula febern är en virussjukdom som sprids via myggor. 200 000 personer insjuknar per år och i de flesta fall är det som en vanlig influensa. Men för de som drabbas allvarligt så blir levern skadad (man blir gul) och slutar i värsta fall att fungera. Då dör man, 30 000 av de som insjuknar dör. Som tur är så är den inte endemisk i Sydafrika och risken att få den här är lika liten som i Sverige. Så! Nu vet ni det, för det fick jag lära mig på flygplatsen idag.

En rafflande dyr (men EXTREMT säker, jag åkte i en pansar-minibuss) taxiresa senare når jag Wits Junction. Det är en ”gated community” för studenter och här har jag en liten lägenhet. Jag har under dagen upptäckt att här finns ett minigym med löpmaskin (YES!), en liten affär som har nästan bara chips, ett fussballspel, en busstation och en hel stab av städerskor och vakter i exakt likadana uniformer. Det som skiljer dem åt är om de bär en mopp eller inte. Här är mycket fint, och precis lagom varmt.

Mitt kök innehåller det mesta, trodde jag tills jag skulle laga mat. Det är mycket svårt utan kryddor, konservöppnare, stekfett, diskborste, diskmedel och andra livsnödvändigheter. Jag har förtärt en måltid bestående av knivuppyxad tonfisk, äppel, lök och pasta kokt med salt från små saltpåsar från det lilla snabbköpet/caféet. Imorgon är dagens hela mission att testa gymmet och åka med universitetsbussen till köpcentrum och storhandla.

Jag har tagit ovan nämnda stora, svettiga buss som bara har en dörr runt campusområdet idag och frågat mig fram till Faculty of Medicine. Det var egentligen inte så svårt men jag hade inte ätit något på hela dagen (därav kaaanske även gråt-utbrottet har sin botten) och det var varmt och jag kände mig så ensam och liten. I alla fall: jag hade inte behövt oroa mig för kläder, iphone, kamera och till och med dator på universitetet. Alla går runt och flashar dem ivrigt (inte för att jag ska göra det, mamma och pappa!) . Fakulteten var mäktig och jag blev riktigt imponerad av hur monumentalt den låg och vilade på en klippkant där man kunde se hela norra Joburg. Jag vågade inte ta upp kameran. Min kontaktperson var out of office så jag ska återkomma på måndag.

Nu ska jag läsa det sista av Kristian Lundbergs klasskampssymposium Yarden, sedan sova. Den är bra.

Här följer dagens magra fotoskörd.